Aftonbladet – 17 november 1869, sida 2

om han ej hört ett ord af hvad de andra sagt, och törsökte lytta sin fosterbroder i sadeln; men den stackars karlen förmådde ej hålla sig qvar der, ropade att det svartnade för hans ögon och bönföll nästan ångestfullt att åter få komma ned på marken. Stöd dig mot mig, sade Berenger och lade armen omkring honom. Så der! Du kan åtminstone komma till Tempelherregärden och der är du i säkerhet. Baron Ribaumont!, utbrast Aime, nära att slita af sig håret i förtviflan, adetta är ju vansinne! Min grefvinnas mening var att ni skulle taga den kortaste vägen till La Rochelle och derifrån fara öfver till England, och nu vill ni taga en alldeles motsatt väg! aDet kan icke hjelpas,, svarade Berenger, adet är det enda ställe, der min fosterbroder kan vara i säkerhet. Aime mumlade med barnslig otålighet något om otacksamhet i att motsätta sig hans matmoders önskniogar, men gick dock för att sadla sin häst, hvarvid han halfgråtande utbrast: Vill då ingen hjelpa mig. alIcke kunna sadla en häst! Ett präktigt riddarämne minsann! utropade Philip, men hjelpte honom dock, och inom några minuter tågade de alla ut genom borgporten och sågo med högt klappande hjertan tillbaka å sorgeflaggan högst på tinnarne af slottet id-de-Merle, Den unge pagen ensam böjde sitt nufvad och såg ledsen ut. Berenger trodae att han var ond, iade Osberts tyglar i Humfreys and, gick fram till Aim och sade: Hör på, herr de Selinville, det gör mig ondt att vi måste göra er emot. Vi äro er och er grefvinna all tack skyldiga, men jag måste sjelf döma om hvad som är min pligt, och ni kan följa mig blott om ni fogar erderib (Forts.)