Aftonbladet – 17 november 1869, sida 2

fångenskap, som han knappt märkt när han började hoppas på befrielse, framträdde nu med förfärande öfvermakt. Bländad af ljuset, oförmögen att röra sig, alldeles hjelplös, tycktes det vara en omöjlighet att han skulle deltaga i flykten, men Berenvger var bestämd, och då Aimå återkom från sin fjerde förtviflade vandring, sade de honom att allt var redo. Men om ej både Berenger och Humfrey egt en så ovanlig kroppsstyrka, skulle den stackars karlen omöjligen kommit uppför alla trapporna till öfversta tornkammaren, men dessa båda buro honom på sina kraftiga armar, först dit upp, sedan genom en lång, trång korridor och slutligen flera trappor utföre till stora slottssalen, nu tom, men der vaxljusen ännu brunno omkring det ställe der likbåren stått. Aime knäböjde ett ögonblick der och dolde ansigtet i händerna; Osbert hvilade i en stol och Philip säg med längtande blickar upp.till sitt svärd, som hängde ötver spiseln, Atertagen edra svärd, ädle herrar,, sade Aime, som märkte denna blick ; det är grefvinnans önskan: tagen pistolerna deruppe också De lydde med glädje, och då de efter detta korta uppehåll åter satte sig i rörelse, kunde Osbert redan med mindre svårighet och smärta stödja sig på sina fötter, men när de kommo till Stallet stod der blott fyra hästar. Ack! denne uslivg! utbrast Aime utom sig. Hans närvaro tillintetgör alla mina anordningar.n Lemna mig qvar,, bönföll Osbert ånyo. cEn gång utom murarna, kan jag spela tiggare och krympling och vandra her till Normandlet. cBättre då att lemna mig,, sade Humfrey; uicke lära de bry sig om att söka efter mig, då ni undsluppit dem. Hjelp mig, Humfrey, sade Berenger, som