Religionsfrihetsfrågan. Dissenterlagen och Högsta Domstolen. IV, Det rådgifvarekall, som Högsta domstolen genom grundlagen erhållit med afseende på lagförslag, afser utan tvifvel att denna lagkloka korporation skall vara i tillfälle att ur juridisk synpunkt göra de anmärkningar i afseende på de föreslagna lagbestämmelsernas reda, tydlighet, öfverensstämmelse sinsemellan samt med andra lagbestämmelser af samma art, hvartill den kan finna sig befogad. Vi tro det derföre vara mindre egentligt, om högsta domstolens ledamöter vid sina yttranden om ett lagförslag helt enkelt uttala såsom sitt tycke, att sjelfva lagstiftningsåtgärden är onödig och icke af behofvet påkallad. Sådana yttranden förekomma emellertid i högsta domstolens nu afgifna utlåtande rörande förslagen till ny dissenterlagstiftning. Så yttrar justitierådet Wretman, att det efter hans förmenande hvarken är med statens intresse förenligt eller eljest i sedligt afseende nyttigt att tillåta medlem af svenska kyrkan att derifrån skiljas utan att öfvergå till lagligen erkändt främmande religionssamfund och förklarar, att utvidgad rättighet för främmande religionsbekännare att förvärfva fast egendom i riket icke visat sig vara af behofvet påkalladt. Justitierådet Södergren drager i tvifvelsmål, huruvida nåon obelåtenhet förefinnes med nuvarande agstiftning i ämnet samt någon önskan om denna lagstiftnings förändring i den föreslagna riktningen. Ganska väl har jag mig bekant — tillägger han — att i närvarande tid en offentligt uttalad mening, som gör anspråk på att gälla såsom svenska folkets allmänna öfvertygelse, fordrar utsträckt religionsfrihet med dertill hörande anstalter af så kalladt civilt äktenskap och hvarjehanda annat sådant. -Men jag har ock lärt mig att misstro befogenheten at sådana försäkringar, äfven de mest högljudande, att svenska folkets allmänna öfvertygelse vore tillförlitligt uttalad på det sätt man hos oss, såsom annorstädes, vanligen bildar och proklamerar en så kallad allmän opinion. Huru pass lämplig en sådan utgjutelse uti ifrågavarande fall kan vara, lemna vi åt det sunda vettet och känslan för det tillständiga att afgöra. Här förelåg icke till bedömande något uttalande i enskilda skrifter eller inom pressen, i afseende hvarpå justitierådet Södergren kan hysa så mycket misstroende och så mycken aversion, som han för sin enskilda del finner lämpligt, utan det var här endast fråga om att yttra sig rörande ett lagförslag, som riksdagen uttryckligen förklarat sig anse vara af behofvet påkalladt. Kan det nu vara meningen att gifva ett misstroendevotum åt riksdagen i så fall, att den icke kan anses utgöra en organ för svenska folkets öfvertygelse och önskomgar? Och för så vidt det är fråga, icke om hvad som ur den ena eller andra synpunkten kan vara klokast och ändamålsenligast, utan hvad som allmänna meningen gillar, månne då Högsta domstolen kan göra anspråk på att bättre känna och representera denna mening, än svenska folkets lagliga representation? Vi böra i sammanhang härmed nämna, att justitierådet Södergren icke inskränker sig till att vilia tolka 87 Regeringsformen, utan äfven företager en mycket originel tolkning af 16 Regeriagsformen, för att dermed ådagalägga, att religionsfrihet icke grundlagsenligt existerar i vårt land. Efter hr Södergrens sätt att läsa grundlagen, blef genom sistnämnde Ä stadgadt, att Konungen icke skulle tvinga någons samvete, utan lata honom ostörd förblifva vid den religion, hvartill han i kraft af de i detta ämne gällande lagar egde ati sig bekänna. . . Detta visar ju en 1 sanning egendomlig uppfattning såväl af denna S som af 84 5 regeringsformen, hvilken bestämmer att grundlagarne skola tillämpas efter deras ordalydelse. Lyckiigtvis ge hvarken den grammatikaliska eller der logiska tolkningen eller de historiska vittnesborden om denna parar grafs anda och mening det rängaste stöd åt hr Södergrens uppfattning. Att I ugn 5 som, då grundlagen stiftades, blef kallad verges habeas-corpus-akt, stadga någontin sådant som hr Södergren afsett, skulle helt enkelt varit en absurditet. Genom den utredning, som denna sak erhållit, bland andra genom en af hr Södergrens embetsbröder, justitieradet Naumann, är det också numera allmänt kändt och konstateradt, att grundlagsstiftarne med ifrågavarande stadgande afsett verklig religionsfrihet. Då 1809 års konstitutionsutskott först afgaf sitt förslag till ny regeringsform, var dervid med afseende just på 16 fogad en reservation af biskop Nordin, hvari han yttrade, att han icke i annan mening kunde bifalla, hvad uti denna om en fri religionsöfning stadgades, än att derigenom icke skulle vara förändradt hvad allmänna lagen om svensk mans religion förordnade Inom presteståndet gjordes, efter en liflig diskussion, mot denna paragraf den erinran, att det hägn, som landets religion bör åtnjuta, måtte i deona g utmärkas genom följande tillägg: så vidt derigenom icke tillskyndas mehn och skada för den rena evangeliska läran, icke störes samvetets lägn ete. Konstitutionsutskottet svarade härpå: Då alla band på samvetet snarare tjena till att tillskapa skrymtare än rätta kristna, då tvånget, långt ifrån att skänka öfvertygelse och förbättra hjertat, ofta födt AEA