Aftonbladet – 16 november 1869, sida 2

rar och en liten trupp soldater af femtio eller sextio man. Borggården fylldes af deras hästar och genljöd af deras rop på förfriskniogar. Och fångarne ansågo det klokast att för i dag inställa sina underjordiska vandringar, i händelse de oförutsedt skulle blifva kallade till den nye fångvaktaren. Det visade sig att de häri handlade ganska klokt. Ty ungefär en timma senare hördes sporrar klinga i trappan och Nargisse, åtföljd af en ståtlig, tungt beväpnad, kunglig officer, inträdde i deras rum. Efter lem kommo två af tjenarne och två soldaer. Det var första gången de båda kusierna återsett hvarandra sedan det hånande ordet om Eustacies kyss, hvästes i Bereners öra. Narcisse såg gammal, blek och trött ut, och Philip som för första gången såg sin fiende, jemförde hans ömkliga figur med Berengers präktiga gestalt och tyckte sig se en råtta vilja strypa en ädel stridshäst. Båda bröderna aftogo sina hattar, men Nid-de-Merle vårdade sig icke att helsa, utan vände sig genast till sin följeslagare: Min herre, ni är här på konungens vägnar och till er öfverlemnar jag dessa fångar, hvilka, här qvarbållna, anklagade för riksförräderi, och af undseende för familjens heler, af min fader beskyddade, hafva lönat ans godhet med ett försök att strypa hoom, hvilket förorsakat hans död. Philip rusade upp, mållös af harm, men Berenger, bättre förberedd, sade till officern: Min herre, jag skattar mig lycklig att åka i en konungens tjenares händer, som tan tvifvel vill se rättvisa skipad och skydda ss mot den enskilda hämndkänsla, som enam kunde uppfiona en så gräslig anklaselses Vi äro retiv att fris vss med vd öfr