Aftonbladet – 16 november 1869, sida 2

Tacka henne,, mumlade ynglingen halfhögt. Godt, herr baron, jag skall säga henne att detta är ert sista ord. Vanheder, fängelse, död — allt detta hellre än frihet, rikedomar och — kärlek ! Skenet af vanheder hellre än verklig vanära! svarade Berenger med fast stämma. Den lättfotade pagen försvann; några ögon blick derefter hördes helt andra steg i trappan och Philip kom upp från underjorden. Hvad är det Berry? Mig tycktes någon talande häroppe. Förlåt mig, broder, sade Berenger och räckte honom handen; jag har afslagit ett nytt tillbud. . Tyst! Om du antagit hade det varit något att bedja mig förlåta. Jag skulle blott önska att de ville lemna oss i fred. Hvad var det nu? Ett bud genom unga Selinville. Underigt att hon betror en dylik pojke sådana ing. Men tyst! här är han tillbaka mycket förr än jag kunde tänka. Hvad, unge herre, har ni redan varit hos er grefvinna? Ja, herr baron, svarade han med darande röst, och Berenger såg att hans ögon voro röda, som om han gråtit; hon beder nig säga eder att hon ger vika för er. Hon vill rädda er, fast ni föraktar och afskyr wenne! Det är blott ett vilkor... Och hvad är detta? Ni måste medtaga den stackars Aimö på r flykt. Ni måste låta mig i hennes ställe jena er. Hör mig, herr baron, det kan ej ke på annat sätt. (Forts. följer.)