Aftonbladet – 16 november 1869, sida 2

gelse. Humfrey och Philip voro sysselsatt: nere i källarhvalfvet, och det var Berenger tur att hålla vakt i deras hvardagsrum, ifal någon skulle söka dem der. Det är för sen nu, och jag tackar Gud att så är. Gör ni verkligen det, herr baron? sad en låg röst bredvid honom, och då han hastigt vände sig om stod vid foten af torn trappan pagen, Aime de Selinville, med er blindlykta i handen. Ha! utropade Berenger. Hvarifrån kommer ni?, Från min grefvi. na, lydde svaret. Hor har skickat mig för att fråga om ni ännt står fast vid hvad ni sade henne för två dagar sedan. Ty, i motsatt fall, beder hon mig säga att det ännu icke är för sent. Och om jag står fast dervid? Då — ack! hvad vet jag? Hvem kar säga huru långt elakheten kan gå? Och de finnes fångtorn och underjordiska kamrar dit aldrig hoppet kan intränga. Dertill ärc edra undersökningar i källarvåningen kända. Unge man,, sade Berenger, 11ed mödea undertryckande den förskräckelse dessa siste ord åstadkommo i hans själ, fru de Selinville har fått mitt svar — jag måste bärs följderna. Säg henne att om hon verkliger vill oss väl vore det rättaste och hederligaste sättet att rädda oss, att blott låta våra engelska slägtingar veta hvad som händt oss. Ni glömmer, herr baron, att äfven om hon kunde besluta sig att sålunda förkunna sin familjs vanära, skulle en främmande makts inblandning 1 denna sak blott leda till ett ännu säkrare sätt att göra sig af med er, svarade Aimå rysande. Äfven om så vore, skulle jag tacka henne. Då skulle döden förlora sin bittraste udd. De mina skulle då åtminstone icke anse oss som rulösa afföllingara