Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

gens slut och det ögonblick då tjenarne skulle aflägsna sig, som någonsin deras värd. Hans händer darrade så häftigt att Berenger måste skära köttet för honom; han knappast smakade på maten, och då och då förde han handen till pannan, som för att samla sina tankar. Den siste tjenaren lemnade ändtligen rummet, men Berenger såg genast att den gamle mannen knappast var i stånd att lyssna till hans ord. Tanken på Osberts oskyldiga lidande förmådde honom dock att göra ett försök. Herr chevalier,, började han, ni kunde bevisa mig en stor godhet., a Chevaliern såg upp på honom med en underlig, glasartad blick. Min son, sade han med stor ansträngning, jag hade också något att säga. Låt mig tänka litet. Nej, det är slut. Kalla hit min dotter,, tillade han och trefvade hjelplöst med händerna framför sig, så att Berenger sprang upp och nätt och jemt hann mottaga honom i sina armar, då han höll på att sanslös falla till golfvet. Det är ett slaganfall,, sade Berenger. Ropa hit folk, Phil. Skicka gendarmerna efter någon. Gendarmerna voro troligen väl vana att se döden i ansigtet, sådan som de sjelfva med blanka vapen framkallade honom, men de hade en panisk förskräckelse för en naturlig död. Den af slag träffade mannens purpurröda ansigte och rosslande andhemtning skrämde dem nästan från deras sinnen. Cest-un coupp, skreko de och sprungo bort efter tjenstfolket. Dessa, alla män, med undantag af en gammal kökspiga, kommo i massa inom dörren, men då de fingo se sin husbonde utsträckt på golfvet, understödd af en af fångarne, började de också skrika: Mesdames! En prest, en doktor! och rusade sin väg. De båda bröderna blefvo visserligen också förskräckta, men de förlorade dock icke besinningen. Berenger löste halskragen och knäppte upp liftröjan, samt bad Philip försöka åderlåta den döende,