samtycke at kyrkomöte, Statsrådet Carlson, som å regeringens vägnar uppträdde under förhandlingarne i andra kammaren yttrade äfven något derom, huru vigtigt, men på samma gång svårt det vore att skilja från hvarandra de elementer, som äro af civillags natur från dem, som kunna anses tillhöra kyrkolagen; men han törordade på det mest ampla sätt antagandet af förslaget. Utskottet har — yttrade han bland annat — velat något lossa på de restriktioner, hvilka man för nära tio år sedan, då man först öfvergick från grundsatsen om absolut religiöst tvång, ansåg nödigt att för statskyrkans skyddande bibehålla. Man har sedan, under den tid som förflutit, alltmera kommit att inse bräckligheten af dessa restriktioner, så mycket hellre, som denna visat sig äfven deruti, att de blifvit utan påföljd, eftersom de nästan aldrig kommit till tilllämpning. Denna insigt åter har, såsom jag tror, hufvudsakligen vunnits derigenom, att den djupa sanningens makt alltmera trängt igenom, att det icke är genom yttre tvångsmedel, :om man med framgång värjer den gudomliga sanningens rätt och att samvetet måste vara fritt. Det är också ur dessa synpunkter, som jag, beträffande det hufvudsakliga i utskottets förslag — hvilket, enligt mitt förmenande ligger i de lättnader, om hvilka jag nyss talat — anser detsamma vara förtjent af kammarens bifall och jag stödjer denna min uppfattning på den fasta öfvertygelsen, att derigenom icke blott den inre sanningens oafvisliga fordran skulle uppfyllas och det borgerliga samhället vinna, utan att också kyrkans välförstådda intresse skulle derigenom bäst befrämjas. Den tvekan, som isynnerhet justitiestatsministern under dessa förhandlingar röjde, hurovida icke en eller annan punkt af förslaget kunde anses vara af kyrkolagsnatur, blef till bemötande upptagen bland andra af prof. Rydin, som ganska klart ådagalade, att lika litet som lagen i sin helhet (hvilket äfven h. exc. uttryckligen medgifvit) kunde betraktas såsom hörande till kyrkolagen, lika litet. kunde någon särskild i densamma (specielt La sägas innefatta något stadgande af kyrkolagsnatur. Det vill också synas, som skulle betänkligheterna i detta hänseende då eller sedermera ha blifvit fullständigt häfna. Regeringen har nemligen beslutit sig för att till afgörande företaga frågan derom, huruvida den af riksdagen för dess del beslutna lagen skall sanktioneras eller icke, och har för sådant ändamål infordrat högsta domstolens utlåtande öfver densamma. Skulle regeringen ansett denna lag vara af beskaffenhet att erfordra samtycke af kyrkomöte, så skulle den utan tvifvel förfarit på annat sätt. Genom det nya andra momentet i regeringsformens 87 är i fråga om kyrkolag den inskränkning gjord i riksdagens beslutanderätt, att utom de bäda kamrarnes sammanstämmande beslut äfven fordras allmänna kyrkomötets samtycke. Den folkrepresentation, som existerar i afseende på kyrkolagsfrågor består af riksdagen jemte kyrkomötet. Man kan säga, att i dessa frågor utgör kyrkomötet en tredje kammare, om man så vill ett slags öfverhus, som har rätt att nedlägga sitt veto eller gifva sitt samtycke till riksdagens beslut i ämnet. Först då kyrkomötets samtycke är gifvet, existerar ett beslut från nationalrepresentationens sida, först då har den ena statsmakten yttrat sig i ämnet och det är då regeringens tur att vidtaga de åtgärinom representationen, så tillhör det K. M:t att lagen för sådant fall bestämmer, nemligen högsta domstolen och statsrådet, fatta sitt beslut, d. v. s, gifva eller vägra sanktion. slag vara af kyrkolagsnatur, så skulle K. M:t för dess behandling ha sammankallat urtima vit sitt samtycke, låtit höra högsta domstolen deröfver samt före början af nästa riksdag beslutit öfver detsamma. Någon behandling af lagförslaget från regeringens sida (till hvilken behandling högsta domstolens yttrande at sin tanke hörer) skulle icke kunnat ifrågakomma, förrän kyrkomötet öfver detsamma uttalat sig. På sin höjd kan man tänka sig, att regeringen skulle kunnat låta lagförslaget ligga ovidrördt och vid början af nästa riksdag underrättat riksdagen att omständigheterna icke medgifvit inkallandet af ett urtima kyrkomöte under de 8 månader, som förflutit mellan de båda riksdagarne. Att återigen tänka sig, det lagförslaget för att regeringen skulle erfara dess mening derom, huruvida det vore af kyrkolagsnatur och om regeringen sålunda borde öfverlamna det till behandling af allmänt kyrkomöte, vore en orimlighet, hvartill regeringens remiss naturligtvis icke heller ger ringaste anledning; ty K. Maj:t har endast äskat Högsta Domstolens utlåtande enligt Regeringsformens föreskrift. Regeringsformen föreskrifver, att Högsta Domstolen skall yttra sin tanke om civilkriminaloch kyrkolagförslag med afseende på deras lämplighet att af regeringen sanktioneras eller att såsom kongl, propositioner för folkrepresentationen framläggas. Deremot saknar Högsta Domstolen hvarje befogenhet att befatta sig med tolkning och förklariog af grundlagen, och kan således intet utlåtande afgifva derom, huru 2dra mostäs och huru stor omfattning, som bör gifvas åt det derstädes förekommande ordet lag har Högsta domstolen icke att taga någon befattning, utom i tryckfrihetsmål och vid klagomål öfver riksdagsmannaval. Den fråga, som Högsta domstolen uti föreliggande fall hade att besvara, var i sjelfva verket följande: är denna af riksdagen för dess del beslutade lag så beskaffad till sitt innehåll, till sina detaljbestämmelser och sin redaktion, att den utan att framkalla våda för rättstillståndet eller tvetydigheter och andra olägenheter vid tillämpningen kan se, huru Högsta domstolen behandlat den saken, xx der beslutet kan föranleda, Är det fråga om enl. förändring, hvartill initiativ blifvit taget för sin del taga ärendet under behandling och l. att, efter att ha hört de rådgifvare, som gruad-l. Hade, K. M;t ansett ifrågavarande lagför-. kyrkomöte och ifall kyrkomötet till förslaget gif1 blifvit till Högsta Domstolen öfverlemnadt,! 4 rn het cd — FRA mentet af 87 I Regeringsformen skall förkyrkolagp. Åfven med tillämpning af grund-. blifva sanktionerad? Vi skola i det följandel, 1