Aftonbladet – 13 november 1869, sida 2

dDet är så — jag är denne usling. O, utt herr baronen blott visste allt. aMin dyre, trofaste fosterbroder! De be1r089 mig! utropade Berenger mycket upprörd, då ett formligt tjut af förtviflan hördes rån andra sidan af muren. Min älskade husbonde här! Ve, ve den lag som förde honom hit ! ropade den trogna jälen och det var med största svårighet Be:enger kunde lugna honom så pass, att han kunde berätta huru han nästan vid klosterporten hade blifvit öfverrumplad, gripen, förnörd och kästad i denna fängelsehåla. Chevaliern, efter den tidens sätt att se, hvarken orym eller obarmhertig, hade troligen ämnat rigifva honom så snart giftermålet mellan hans son och brorsdotter gjort hans vittnesbörd att Berenger ännu var i lifvet, onyttigt och oskadligt. Der hade nu den stackars tjenaren legat fängslad i tre år och hans arbete under denna tid hade varit att med en vit af en sönderslagen kruka, skrapa på fänselsemuren, och hans ihärdiga arbete hade istadkommit ett håltvärtigenom muren, stort n0g för att derigenom se skenet från fackan. På hans sida, sade han, fanns ingeniog annat än en stark jerndörr och ett med starkt jerngaller försedt fönster, vettande, iksom det i gången åt vallgrafven inom den ned starka murar hägnade trädgården. Men om han blott kunde tillräckligt vidga hålet i nuren, kunde han deremot undkomma med lem, ifall de lyckades finna någon underjorlisk utgång. På sin sida hade han naturigtvis lyckats göra öppningen i muren betydligt större än den enda sten han på yttre sidan uttagit, 1.en han var alltid tvungen att iter uppmura båda yttersidorna af hålet, till le tider då hans fångvaktare tillförde honom mat. Men medan de talade, hade Phiip och Humfrey med sina knitvar arbetat så flitigt, att flera stenar kunde löstagas, och senom den sålunda vidgade öppningen i den fantligt tjocka muren, kunde de se en spökik, långskäggig, varelse med ett nästan mkeligt uttryck af glädje i sina anletsdrag. id åsynen at välbekanta ansigtens Och ö :