Aftonbladet – 12 november 1869, sida 2

lämpat honom — framför allt mot kättare. Ej heller skulle den engelska gesandten kunna göra något för den, som med väpnad hand motsatt sig rättvisans tjenare. Lemna alltsammans ät mig; lemna ert öde i mina händer och friheten skall skänkas honom först och er sedan. På hvad sätt ? Ett enda tecken till eftergift — ett enda besök i messan — en enda underpant att giftermålet kommer att ega rum, så snart de nödiga formaliteterna iakttagits — och jag kan säga konungen att ni är en af de våra, jag kan nästan genast återgifva er friheten, och utan tidspillan afsända er unge kamrat till England. Broderlig kärlek skall sålunda öfvervinna dessa ridderliga skrupler, som visserligen göra er stor heder, men som, drifva för långt, blifva en grym envishet. Berenger såg på Philip; såg hur blek och Boenad den fordom solbrända, friska hyn blifvit, huru mager och benig den kraftiga gestalten nu var, huru aftärda och kraftlösa händerna hvilade i hans knä. Och då reste sig med: oemotståndlig kraft inom honom det medfödda franska ädelmodet, det som gerna ör sig skulle taga synd och undergång på sin lott, om blott vännen kunde räddas. Och hade han icke, dessutom, mer än en gång vf blott nyfikenhet, besökt messan? Trodde han ej att frälsning och salighet också kunle finnas inom katolska kyrkan? Var det cke möjligt att, med Philip fri att berätta deras öden i hemmet, hang egen befrielse kunde komma innan han oåterkalleligen olifvit ad åt grefvinnan? Om Eustasie ännu lefde skulle hennes anspråk nödvändigtvis omintetgöra dem hennes rival illtvingade sig. Ja huru skulle han eljest få reta något om henne? Och de kära i hemnet, förtjenade de. att han skulle offra dem ulla, Philip inberäknad, för sina egna åsiger. Dessa tankar, som länge rört sig i ans hufvud trängde sig pu inpå honom från lla sidor och öfverväldigade i detta förviringens ögonblick all makt att se saken, äfen från antira sidan; han hade blott enine