Aftonbladet – 10 november 1869, sida 2

att ett så farligt giftermål kunde hindras. För Diane blef denna gissning genast säkerhet. Hon såg redan den ytliga Eustacie, hvars lilla hjerta skulle vara ur stånd till djupare känslor, tröstad genom ett så lysande giftermål och hon motsåg med glädje den tid då hennes beständighet skulle segra och Berenger skulle finna den helgonbild han så länge dyrkat, falla till stoft i sin egen nisch, Nåväl, hon ville då ännu en tid vara tålmodig, ehuru nära ett år förgått, utan att hon kunde se någon förändring hos fångarne, såvida icke Philip af misstag kommit att förtära någon af hennes kärleksdrycker och följden deraf blifvit hans tafatta beundran. De båda ynglingarne fördrefvo sin tid som vanligt, sysselsatte sig så godt de kunde, beklagade sig aldrig, yttrade aldrig en önskan. Berenger var artigt uppmärksam mot hennes fader, kyligt artig mot Diane sjelf. Han hade nu fullkomligt återvunnit sin helsa, och den atletiska styrka, som af de båda bröderna under brottning, fäktning och bollkastning utvecklades, var ett ständigt ämne för deras vaktares beundran och afundsjuka. Två gånger under vintern hade man företagit vargjagter, och lifvade af det nya och lockande i detta nöje, hade bröderna, antagit chevalierns tillbud att på parole deltaga i jagten. De hade dragit ut med en skara af bönder som med hundar genomströfvade skogen, uppjagade rofdjuren ur deras lya, och drifva dem ut i skogskanten, der jägare, gendarmer och ädlingar väntade med skjutgevär. Dessa båda jagter voro förnämligast minnesvärda för Berenger derföre, att han i den villervalla, som stundom uppstod bland de skrikande och hojtande bönderna, då och då kunde få samtala med dessa. Första gången sammans han metl den höterligt Martin, svm