Aftonbladet – 10 november 1869, sida 2

med tårar i ögonen beskref för honom den kära flyktingens vandringar och välsignade honom för det han trodde att hon ännu lefde. Under den andra jagten råkade han just att komma in i klippdalen der Tempelerregården låg. Han behöfde ej fråga efter gårdens namn, ty det ropades från flera håll, och ehuru gensdarmerna för ögonblicket alldeles omgåfvo honom och han ej våfade utbyta ett ord med Routron, kunde an dock med betydelsefullt allöar besvara den djupa bugning hvarmed bonden helsade sin fordna skyddslings fåogne, protestantiske make. Berenger bar väl sin svarta sammetsmask, ty man hade fordrat detta af honom, men bondens blick följde honom så troget, som om han velat lära sig igenkänna konturerna af hans högväxta gestalt. Att chevaliern reste bort förblef ingen hemlighet för fångarne, men hvart han for, anade de naturligtvis icke. Deras måltider inburos i deras eget rum, eljest skedde ingen törändring i det vanliga lefnadsättet. Då den gamle herrn efter ungefär en månads frånvaro återvände, tyckte de att han såg ledsen ut, hade åldrats och var vid så dåligt lynne, att att knappast kunde iakttaga sin vanliga artighet mot fångarne. I sjelfva verket var hari också mycket orolig och ledsen. Att hon är i deras händer, de skenheliga hycklarne, så mycket är säkert, sade han till sin dotter och syster. Och lika säkert är att de hafva sina planer, på henne; men jag lät dem veta attde ganska. lätt kunde korsas. ; Men hvar är hon, det olyckliga, affälliga barnet? sade abedissan. De kunna aldrig våga neka att utlemna henne åt dig. Jag säger dig ju att de förnekade all kännedom om henne. Hertigen sjelf var i stånd att låtsa sum vm han aldrig hört ta