Aftonbladet – 9 november 1869, sida 3

MUSIK. K. Operan har återupptagit och tvenne gånger under stormande bifall gifvit Donizettis intagande operett Regementets Dolter. Fröken Harling har under dessa representationer. återgifvit styckets hjeltisna och prydnad, Marie, på ett sätt som arbetet för närvarande har att tacka för sin framgång, och som antyder att den på musikaliskt och poetiskt värde synnerligen rika uppgiften hos denna artist väckt till lif en konstnärlighet, hvilken hennes tidigare uppträdanden ej låtit oss ana, och hvilken det är oss dess mera angeläget och kärt att här vitsorda. Såsom sångerska lemnar fröken Harling visserligen ett och annat att önska — särdeles om man jemför henne med den artist som närmast förut innehaft partiet — då hennes röst i dettas högsta, toner företer en förmodligen af ansträngningen orsakad svaghet, och då intonationen, ehuru ytterst sällan, emellertid. ännu erinrar om de afvikelser, hvilkas tillvaro vi i andra sångroller nödgats hos henne anmärka, men dessa brister skulle nästan fullkomligt öfverskylas af det betydelsefulla framåtskridande, hvarom uppgiftens lösning ur musikalisk synpunkt, dem oaktadt, bär vittne, äfven om ej, såsom nu är fallet, härtill sällade sig ännu större förtjenster hos den dramatiska artisten. I operans första akt hafva dessa sitt ojemförligt tacksammaste ämne och onekligen fattar och framhåller fröken Hars ling detta i alla dess nyanser från de hurtigaste momenterna till de mest rörande med en liflighet och kraft, som uppenbarar att henpes känsla genomvärmts deraf, men, belömd i och för sig, tyckes oss hennes talang lyckligast röjd i den andra akten, hvars humoristiskt tecknade sånglektion blifvit glanspunkten i hennes uppträdande. Det hela är, förträffligt anderstödt af hr -Willmans Sulpice, som nu gifves bättre än någonsin, en ungenäm och lofvande konstnjutning, och ull rilja vi tro att denna roll, likasom den yling fröken Harling deraf skördar, skal på iennes konstnärskap utöfva den verkan att on äfven i mindre gifvande men lika mycet fordrände partier hädanefter skall uppjuda hela sin förmåga för att så som här illfredsställa musikälskarens rättmätiga av) pråk. Markisinnans roll har genom fröken 3ock vunnit ökad efekt och hr Dalgren har v såsom alltid i Tohios parti en bland de uppgifter, hvar han mest utmärker sig. I en ergtiska duon mellan Marie och Tonio kulle vi för slutreprisen vilja förorda ett askare tempo. : Lördagens musiksoirö, arrangerad af fru Virginie Paban, bivistades ar en talrik ooh acksam publik. Beethovens underbart sköna x-dur Trio utgjorde dess glanspunkt såsom n stor och upplyftande njutning för enbrar, om är mäktig att tillegna sig dskatter den anehåller, Den gick mi ända icke så alleles jompt. me erbjöd ett särskildt nöje ri 84 violoncellpartiet atfördes af en mär