Aftonbladet – 9 november 1869, sida 2

det är derföre icke sagdt, att han skall vare en giftblandare. Nej, det skola vi se, ropade FEustacie Han hade beslutit, att mitt lilla barn ej skullt undkomma honom och han lemnade fröker Perrot en flaska med ett slags sirap, som skulle gifvas henne hvarje afton. Om madame tillåter, skall jag hemta den. O! hvilken Guds nåd att hon var så frisk att jag ej gaf henne något deraft. Fru hertiginnans kunskaper sträckte sig e derhän att kunna analysera andras dekokter och hon skulle säkert ha uttalat sig emot denna, om den också icke varit annat än rer honing. Hon var en af dem som fullt och fast trodde att I Jeanne. blifvit förgiftad med ett par ha kar: och hon hade en öbegränsad tro på Renatos af Milano förmåga att sprida död Sch sjukdom omkring sig. Följaktliden upptäckte hon i se ett långsamt qv hvars verkningar man skulle tillskrifvit et onda, som deraf skulle kureras. Ehuru hon egentligen dömde utan bevis, gjorde hon dock troligen Ercole ingen orättviga, Hon ville ej pröfva giftet på någon olycklig hund eller Katt, utan förseglade flaskan i närvaro af Gardon, Eustacie och mademoiselle Perrot, för att kunna använda den emot krämaren, ifall han händelsevis skulle blifva gripen. Sedan frågade hon Eustacie om det var någon anledning att tro det han kunde igenkänt henne. Fustacie berättade då att hon i Charente sålt åt honom några juveler och sitt hår, men hon anade ej att han var densamme hon sett vid Montpipeau. Hans utseenda var också så förändradt, att han vid Nid-de-Merle endast kunde upptäckas af ögon, skärpta genom misstro till hans förmåga såsom trollkarl. Zz Hertiginnan antog emellertid att karlen på något kunnat känna Fustavie eller att hep