Aftonbladet – 9 november 1869, sida 2

för att kunna vidare rådfråga krämaren, och se! när hon kom tillbaka till salen, hade den återfått sitt vanliga städade ,utseende och blott några tå gestalter vankade der ännu, för att hopsamla och inlägga hvad de köpt. Medan hon ännu litet Harmsen såg sig omkriog, kom mademoiselle Perrot fram till henne och sade: Ahl! madame, ni må väl undra! Jag har aldrig förr sett mäster Bengit der så ond och tråkig; den stackars karlen erbjöd sig bara att sälja till lilla Fanchon det elixir som gör att man kan vara viss om att få en god man, och gamle Benoit rusade emot honom, som om hän warit prsinpig, och ville knappast ge honom tid att taga ömoj sin betalning eller packa in sina varor, men knuffade ut som om rg ve ne Och jag gick miste om hufvan med slöjan, som Jag så år tyckte om, Men, nada, ban tog mig afsides och sade att pi var en af hans gamla kunder och att hellre än den lilla engeln skulle lida af tandsprickBier som säkert medför konvulsioner, ville hän lemna åt er denna lilla flaska med ett ofelbart läkemedel, en sötsnakande sirup, hvaraf skall gifvas en sked full, hvarje afton. Enstacie tog den lilla flaskan. Hon var mycket böjd för att af blott försigtighet och för att förvissa sig om act hon gj siod, under hertiginnans välde, genast gifva ayonette en sked af sirupen; men en stark instinkt af det rätta i hertiginnans ord att barnet mådde bäst af att slippa medikamenter, gjorde att hon beslöt vänta åtminstone tills den lilla visade några farligare symptomer. Och då lyckligtvis Rayonette verkligt visade två små hvita tänder och vida bättre Jynne än förnt, blef flaskan undanstäld och nästan förglömd tills hertigiönan omkring