Aftonbladet – 8 november 1869, sida 3

NOB GE. Det skall nu vara utsigt till, att redan i vinter dramatiska föreställningar komma att gifvas å norska teatern i Möllergaden i Kristiania. Gårdens egare skola nemligen ha sökt tillåtelse, för en tid af 5 år, att gifva sådana föreställningar såväl af insom utländska konstnärer, och det säges att regeringen förordat bifall till denna ansökan. Carl Johans-förbundets årsfest firades i torsdags å Hötel du Nord. Festtalet hölls af professor Monrad. Öfverste Neeser föreslog skålen för Sverge och konsul Heftye för de inbjudna svenska gästerna, hrr Roos, Troilius och Beijer. Till förbundets hufvudbestyrelse i Upsala afsändes telegram. Hr A. O. Vinje uppehåller sig för närvarande i Bergen, dit han kallats af dervarande målsträfvaresällskapet, Vestmannalagetn,! för att hålla föreläsningar. Dessutom skall han hålla ett antal föreläsningar på vanligt talspråk. En insändare i Aftenbladet föreslår, att det Skandinaviske Selskab måtte till behandling upptaga frågan om gemensamma nordiska konsulater. Exemplet af sådan gemensamhet är redan gifvet, såsom i Algerien, Rom, Cadiz, Savannah, på Corfu m. fl. ställen. Den är ej blott egnad att hemma och i utlandet gifva ökad styrka åt föreställningen om de nordiska rikenas närmare samroanHörighet, utan skulle ock vara ekonomiskt fördelaktigt, i det att man derigenom kunde både nedsätta skeppsafgifterna och de offentliga bidragen till konsulatväsendet samt hålla flera konsuler i aflägsnare och mindre civiliserade länder, der de naturligtvis mest behöfvas. Visserligen anföras många invändningar mot en sådan föfbindelse, såsom att de förenade rikenas och Danmarks behof äro olika, och att de, såsom medtäflare på samma område, måste ha särskilda representanter. Härtill svaras, att Danmark och södra Sverge ha i hufvudsak samma näringsgrenar, att i hela Norden sjöfarten hör till de vigtigaste yrkena, och att Danmarks upptagande uti denna gemensamhet ej kan, hvad de nordsvenska och norska hufvudnäringarne (träoch malmutförsel), ej heller hvad den vorska fiskexporten angår, medföra någon kollision mellan olika intressen. Sverge och Norge äro ja medtäflare t. ex. i trävaruhandeln, men kunna ändock ha samma handelsagenter utrikes, och då kan väl ej skälig invändning mot Danmarks upptagande i denna gemensamhet hemtas derifrån, att Island utför klippfisk och Sydsverge spanmål. Emellertid kunde ju förbindelsen så ordnas, att utnämningsrätten omvexlade i tur mellan de tre styrelserna, eller så att man för en viss period delade platserna sins emellan: Norge finge platserna i de länder, hvarmed det står inärmare förbindelse, än Sverge och Danmark samt tvärtom. Äfven å diplomatiska poster, särdeles i aflägsnare länder, kunde sämma gemensamhet införas, såsom nyligen förhållandet var i Konstantinopel. Slutligen uttalar insändaren, att de respektive konsulaterna inom nordens egna gränser äro ej blott onödiga — det är svårt att se, hvarför Norge mer skall behöfva konsuler i Danmark än i Sverge — utan skadliga, i det de pålägga skeppsfarten vnödiga omsvep och bördor, som förökas der