Aftonbladet – 8 november 1869, sida 2

silfverkedja åt sin falk, och vicomten hans broder, följde honom och hade tusen önskningar, bara vid åsynen af krämarens packa. Hvar och en, som hade någon slags tilloång till penningar, måste köpa, och alla måste bese varorna och bhjelpa till vid handeln, och under hela middagen vandrade ögon, tankar och ord bort till den brokiga stapeln i vrån, eller räknade efter hvad som behöfdes och hvartill man hade råd. Krämaren, som väl. visste hvad ett kalvinistiskt hushåll var, hade icke medfört något som egentligen kunde klandras, och hertiginnan, som såg att strömmen var henne för stark, försökte visligen styra sin båt derigenom i stället för att direkt motsätta sig den. Så snart bordsbönen var slutad, kallade hon till sig sin hofmästare, bad honom tillse denna galimafr, och se efter att ingen af, dessa tokor blef allt för mycket bedragen och att det ej gjordes något försök att locka de yngre att låta spå sig, eller dylikt, samt att så snart afsluta hela saken, att italienaren pj kunde få någon förevändning att få stanna jvar öfver natten. Hon gick derefter till sitt kabinett för att ordna sina depescher, bland hvilka också skulle sändas brefvet till lord Walwyn. Ehuru till namnet vänskap bestod mellan Elisabeth och franska hofvet, under höllo hugenottpartiets. hufvudmän alltid en hemlig brefvexling med England, och hertisen af Quinet skulle nog utan svårighet kunna ramskaffa ett bref till hvilken som helst ramstående man i detta land. Under det won skref, fann hertiginnan nödvändigt att ala med Enustacie, Hon rivgde i den lilia andklockan af silfver, hvars ljud alltid incallade den utanför dörren väntade pagen, Tan kom icke. Hon ringde åter,men då indå ingen kom, öppnade hon sjelf sin. dörr eh trädde mäkta vred ut i salen, Der stod