Aftonbladet – 8 november 1869, sida 2

— wrre— Ö-A bekantskap. Hon igenkände genast den vandrande krämaren, som hon sett i-Charente. Hertiginnan, som redan satt på sin plats öfverst vid bordet, var just icke i det bästa lynne. Hennes son hade skickat henne vigtiga bref och depescher med en kurir, som hon icke sjelf valt och följaktligen icke hysate något förtroende för. Det skulle bli er riktig galimafree, bokstafligen hvarken hackadt eller malet, ty hertigen fordrade genast svar och hans moder hade för tillfället all: ingen lust för sådan brådska. Galimafree va ett af hennes favorituttryck, som hon befagnade om allt hvarom man icke rådfråga enne. Och så skulle kuriren föra med sig den der krämaren som passade på att fö komma in på samma gång, och hertiginnar tyckte alls icke om krämare. Allt hvad: hennes hushåll förbrukades köptes ett pal gånger om året i väl beryktade bodar i Montauban, och ingen borde vara så obetänksam och slösaktig så att man behöfde inlåta sig med en yli landstrykare, som frestade de fåfänga flickorna med verldsligt prål, och fyllde deras hufvuden med tankar på Paris och på hvad der brukades, om ej på något värre, och som dessutom sålde dem skönHetsvatten och kärleksärycker. Men den uppståndelse som krämarens ankomst förorsakade var okuflig, och sjelfva fru hertiginnan måste ge efter derför. Natorligtvis uppstod en himmelsskriande brist på handskar, balsdukar, nålar och dylikt, så snart man visste krämaren vara i närheten, och då han nu en gång var inkommen i salen, var det icke lätt att blifva fri från honom, annat än genom uppenbar ogästvänlighet. Denna gång var det för öfrigt alldeles omöjligt, ty herr markisen sjelf var den första som upptäckte honom, förde honomin, och försäkrade sig oundgängligt behötva en