Aftonbladet – 6 november 1869, sida 3

Min svärmoder har aldrig älskat mig, sade Eustacie, jag vet det med säkerhet. Och nu har hon barn i sitt sednare gifte, och ville väl icke se min dotter blifva dessa föredragen. Hos henne vill jag ej heller bönfalla om något. oMen hvad ämnar ni då göra? sade hertiginnan i litet skarp ton. -Aldrig lemna min dyre fader, svarade Eustacie med blixtrande ögon; mäster Isak menar jag. Han har varit mera för mig än någon — någon af min omgifning med undantag — Ni har stor orsak till tacksamhet mot honom! sade fru de Quinet. Jag högaktar er tillgifvenhetför honom. Men ni har också pligter mot denna lilla. Ni har ingen rätt att hindra henne intaga sin rätta rang och samhällsplats. Ni borde ännu en gång skrifva till England. Jag är viss på att mäster Isak säger detsamma. Eustacie kunde haft god lust att visa sig harmsen, men den allvarligt och dock vänligt myndiga ton, hvari dessa ord utsades, hindrade henne derifrån, och hon sade blott: Om jag skulle skrifva, måste det blifva till min makes morfader, som uppfostrade honom och utsåg honom till sin arfvinge, och som han högt ätskade. Men, ack, madame, han har ett af dessa engelska namn, — så fysligt! Det låter som Vol-au-vent, men det är ändå icke det. Fru de Quinet smålog, men hon var aldrig i sitt lif rådlös. Se, min vän, sade hon, konsulernas underhärold här, har den pergamentsrulle som innehåller berättelsen om: vapenhäroldernas undersökningar öfver hela riket, Baronessan Ribaumonts eget namn och hennes vapen måste der vara infördt. Från mitt slott Quitet; skal ni skrifva Och jag skall vokså skrifya,