Aftonbladet – 6 november 1869, sida 3

i jett antal af 9,002,423 inbyggare, ett kler framåteående, då folkräkningen i början a .Idetta århundrade visade 8 millioner inbyggare . :ILITTERATURTIDNING Innebåll: Svedelius, Om statsförbundet emella Österrike och Ungern. — Nationalekonomiskt biblio tek. — Örsted, Anden i naturen. — Halländsk herregårdar. — Fra alle Lande. — Genmiäle. — Lit teratur och konstnotiser. Om statsförbundet emellan Österrike och Ungern Föredrag vid akademiska -rektorsembetet nedläggande af W. E. Svedelius. Stockholm 1869, J. Beckmans förlag, pris: 50 öre Det har någon gång påpekats att man inon den akademiska litteratur, som befattar si; med de historiska och politiska vetenskaperna, sällan eller aldrig träffar arbeten rörande vår tids tilldragelser och förhållanden Hvilka skälen härtill kunna vara, skola vi e undersöka, men den anmärkningen må här fö rum, att det ofelbart skulle vara till gagr för våra universiteter, om deras litterära produktion i de nämnda riktningarna ej så nästar uteslutande, som fallet är, dvaldes i längeser förflutna tider, ty derigenom skulle de bättre förvissa sig om en större allmänhets -deltagande för sina uppgifter och sträfvanden. Redan såsom ett ganska sällsynt undantag från regeln skulle professor Svedelii afhandling Om statsförbundet mellan Österrike och Ungern förtjena omnämnas; vi se deri ett tecken, att man numera vid specifikt akademiska tillfällen, såsom ett rektorsombyte, börjat finna tjenligt att behandla sådana mnutidens frågor, om hvilka något hvar bör ega kännedom. Dertill kommer nu, att det behandlade ämnet erbjuder ett mycket stort, politiskt intresse, och att författaren, sin vana trogen, underkastat det en mångsidig och opartisk betraktelse. Att Österrike i de sista åren trädt in på en ny bana, det vet visserligen en hvar: dess dynasti har till sin kronas räddning, dess ledande statsmän ha till bevarande af monarkiens sammanbållning brutit med ett länge fullföljdt, otycksbringande system, i det man dels i förhållande till Ungern öfvergifvit och i förhållande till de slaviska länderna åtminstene börjat öfvergifva den centraliseringspolitik, som gjorde tyskarne till den herrskande nationen, dels också i allmänhet beslutit. sig för liberala reformer af betydlig omfattning, och allt detta under iakttagande af konstitutionella former. Men dessa former, under hvilka förnyelseprocessen skall vidare utveckla sig, de äro ganska invecklade och vidlyftiga — och de kunna svårligen annat vara, der så mycket olikartadt är sammanfogadt, och der man ännu befinner sig i sjelfva öfvergången från gammalt till nytt. De torde väl sålunda ej stå rätt klara för flertalet ens af dem, som dock känna sig lockade af det egendomliga politiska skådespel i den -gamla habsburgiska monarkien, hvartill olyckan. vid Sadova lyckligtvis gaf signalen. Det allra väsentligaste af dessa rörhållanden, nemligen statsförbundet mellan monarkiens två hutvuddelar, är nu synnerigen klart och fullständigt framstäldt i hr Svedelii afhandling, hvarför mångenhelt visst skall vara förf. och förläggaren tacksam för dess offentliggörande. Vi böra tillägga, att ämnets natur haft let med sig, att framställningen innehåller in mängd af antydningar och uppslag till vidare betraktelser rörande det federativa ;ystemet, hvilka nog torde sysselsätta en för lessa ämnen intresserad läsare vida längre, in studiet af den lilla skriften för öfrigt. Ich särskildt gifver, förf. anvisningar till en emförelse mellan Österrike—Ungern och Sverge—Norge, som väl kunde förtjena sitt get kapitel. Här skola vi emellertid blott nteckna något ur skandinavisk-politisk synunkt intressant, att nemligen förf. påvisar ch med en .viss styrka betonar de svårigeter, som äro oskiljaktiga från ett statsörbund af blott två medlemmar — svårigeter, om hvilka den svensk-norska unionens istoria har ej så litet att förtälja. Der ntalet, yttrar förf., när blott en vid sidan f en annan, såsom i det skandinaviska tatsförbundet och i det österrikisk-ungerska, ordras en egen omsorg att ställa de två i n sådan ställning till hvarandra, att hvareras frihet varder bevarad, men dock ej på ekostnad af föreningens styrka. Faran är ena fallet, att den ene blifver den andres erre — hvilket icke är meningen — men en notsatt fara finnes äfven, att de särskilda iedlemmarnes? sjelfständighet blifver så öfervägande; att sjelfva föreningen förvandlar ig till ett namn med mycket ringa betyelse, en form, der innehållet tärrtar sig det oma intet. Den nytta, som föreningen skulle redföra, blifver i sådant fall ytterligt liten. Jessa förhållanden framträda på helt annat ätt, om förbundsmedlemmarnes antal är nåoriunda talrikt. Dö appstår icke lätt nåon fara, att en kan spela herre öfver alla e andra, såframt icke någon viss bland staerna skulle vara i besittning af alla makens medel i ett alldeles öfverlägset mått. å förhåller sig verkligen i det nordtyska örbundet, der Preussens makt är öfverlägen på ett för de öfriga förbundsstaternas jelfständighet mycket betänkligt sätt. Men Schweiz och i Nordamerika. finnes den fa-! an icke, ty om också vissa bland förbunets stater äro mäktigare än vissa andra, så r dock ingen ibland dem mäktigare än alla . e öfriga tillsamman; men just igenom starnas betydliga antal finnas tillfällen för sigter och intressen att gruppera sig på ere sätt och genom förenade bemödanden i: rån olika sidor bevara jemnvigten. — — — r åter sammansättningen af ett statsför-! und så beskaffad, att hvarje slitning emeln motsatta intressen blifver en envigeskamp I en emot en eller, om någon skarpare motutse icke är förhanden, statskonstens föreål likväl måste vara att sammanjemka,: