Aftonbladet – 6 november 1869, sida 3

ELFTE KAPITLET. Den italienske krämaren. Den falske munk. för guld han svär, Att min rival af drycken der Ett himlens helgon blir.n . Scott. Ett långt tåg af vagnar, packvagnar, förridare, beväpnade tjenare — med ett ord ett alldeles kungligt följe — förde huset Quinet från Montauban, och så långsamt gick färden att man behöfde en hel vecka för att hinna fram till det präktiga gamla slottet; som stod på sluttningen af en kulle, midt i en skog af kastanjer. En allå, nära en mil lång, ledde dit upp och det var försedt med torn och murar, som kunde trotsa en långvarig belägring. Eustacie räknades bland hertiginnans uppvaktande damer, Man erkände så tillvida att hon var en dam af börd, att hon vanligen kallades madame Esperance; och ehura ingen antogs betvifla att hon. var enka efter Theodor Gardon, ansågs hon dock vara en förnäm fröken, som gift sig under sitt stånd. Fro de Quinet hade låtit denna tro sprida sig; RA hon tyckte sjelf att hennes gäst var å olik en parisisk bourgeoise, att misstankar nödvändigt måste uppstå; men hon avsåg det också klokast-och rättast att icke behandla henne hvarken med förtrolighet eller-särskilå uppmärksamhet, ty-deraf kunde afundsjuka och hat uppkomma. Äfven nu gjorde medvetandet om att någon hemlighet fanns, eller ock en återstod af sqvaller trån Montauban, att någon förtrolighet mellan Eustacie och de öfriga fruntimren aldrig kunde uppstå; de voro ytterst artiga mot hvarandra, men det enda sambandet dem emellan. var den förtjusning för. Rayonette, somgripit alla och det; intresse man hyste för hennes: vaknande begrepp och försUk att tele Jag då hon uten