Aftonbladet – 6 november 1869, sida 2

RER TE RARE FERM CL SER 3 rr Or erna: 65 medlemmar, röstande 52, af hvilka 5, som äro för hertigen af Montpensier, afilo sig från att rösta och 7 röstade för herigen af Genua; af de 45 skola 8 ämna ge ina röster åt hertigen af Genua. Af de debatter som egt rum i dessa föreredande partimöten lemnar LIndependance n resume. I progressisternas och democraternas möte uppträdde först Cantero, i in egenskap af president för den f.d. revoutionära juntan i Madrid, och afgatf den vigtiga förklaringen, att alla medlemmar af juntan, och deriblard äfven Prim och Olosaga, skriftligen förbundit sig att erbjuda tronföljden efter Isabella åt hertiginnan af Montpensier, och att man först sedermera af särskilda skäl beslöt att hon skulle erbjudas åt hertigen. Madoz, Salmeron, Delgado, m. A. förordade lifligt Esparteros kandidatur, Ruiz Zorilla, Carraseon och Prim m. fl. hertigens af Genua. I den Liberala unionen öppnades debatten af Posada Herrera med en förklaring att hertigens af Genua kandidatur vore omöjlig. Det vore absurdt att i Spaniens..nuvarande läge erbjuda tronen åt en gosse, som hvarken kände landets seder eller språk. Samma skäl anfördes at Romero Robledo och -Salazar y Mazarredo, hvilken tillika visade alla de olägenheter och faror hvarför .en minderårighet skulle utsätta landet. Markis La Vega de Armijo visade, att den af-styrelsen förordade monarkiska lösningen af frågan stode i strid med det-allmänna tänkesättet i landet, som önskar stadga i-samhällsskicket och ej en fortsättning af ett provisoriskt tillstånd. Den-liberala unionen gjorde ej någon systematisk opposition mot hvarje annan kandidatur, än hertigens af Montpensier, då det vore allmänt bekant, att hon för sex månader sedan velat rösta för konung dom Fernando at Portugal: Hertigen af Montpensier, tillade han, skulle ej bli konung för ett parti, och hans personliga egenskaper gjorde honom till den värdigaste och dugligaste att befästa revolutionens eröfringar. — Ardanaz, den förre finansministern tog äfven till ordet för att säga att landet ej ville veta af hertigen af Genua, emedan han i Europa ej representerade någonting och satte revolutionens frukter på spel. Det vore föröfrigt ingen hemlighet att hans egna anhängare ej toge hans kandidatur på allvar; utan endast som ett medel att sedermera kunna uppsätta prinsen af Asturien på Spaniens tron. De enda af partiet som uttalade sig för hertigen af Genua voro Ulloa och Alvaredo. Inom Madrids handelskår cirkulerar till undertecknande en petition till cortes, med begäran att hertigen af Montpensier måtte utväljas till Spaniens konung. Han har dock alltför mäktiga krafter emot sig: först och främst Prim, som förstått att skaffa sig ett öfvermäktigt inflytande öfver sitt parti, och bakom honom står Tuilerikabinettet som, na turligtvis gör sitt yttersta för att hindra en Orleans att bestiga tronen i Madrid. Bland de af den förre finansministern föreslagna åtgärderna till betäckande af statsbristen var äfven den att från räntan såväl på den insom utländska statsskulden skulle afdragas tjugo procent. I England, derspanska statspapper finnås i massa ute i rörelsen, har dennakränkning af den allmälna krediten väckt en allmän harm. Skulledenna åtgärd sättas i verket, yttrar Times, vore det ute med allt hopp om Spaniens framåtskridande i välstånd. Ingen erfarenhet har i den nyare tiden bättre bestyrkts, än att folkens makt och förkofran till stor del bero af deras allmänna kredit och företagsanda och att der dessa saknas regeringen och statsmaskinen med tiden måste falla sönder. Dagens post bringar oss nu den tillfredsställande underrättelsen, att den nye finansministern Figuerolas första åtgärd varit att utplåna denna fläck på det nya Spaniens anseende genom att återtaga förslaget om-ränteafdraget på den utländska skulden. För den inländska är afdraget dock bibehållet, men nedsättes här till 5 a 10 procent. Medan Österrikes kansler hr von Beust rest att rådfråga Sfinxen på Nilens stränder om bästa sättet att reda kejsarrikets trassliga härfva, fortsätta landtdagarne i rikets båda hälfter att lossa på de band som förena dem till en påtvungen enhet. Det nationala partiet i Böhmen. liksom polackarne i alizien, fordra i mer eller mindre tydliga ordalag en sjelfständig nationel tillvaro. Det czechiska partiet återfordrar de rättigheter och privilegier som genom fördragen och den pragmatiska sanktionen blifvit tillerkända konungariket Böhmen. Det fordrar följaktligen för detta land ett politiskt oberoende af samma slag och omfång som det hvaraf Ungern är i åtnjutande. De förnämsta af rättigheter som Böhmen bibehållit till 1848 och hvilkas återställande czecherna nu fordra äro: Det böhmiska kronlandets integritet och böbmiska konungens kröning i Prag; den böhmiska riksdagens fallkomliga oberoende af något utom Böhmen varande parlaments lagstiftning; beskattningsrättens utöfvande af Böhmens nationalrepresentation, samt rättighet för landet att. vid den regerande dynastiens utslocknande sjelf välja sin suverän, Ställningen i Grekland är för närvarande ganska betänklig. Ministören Zaimis, som har den egyptisk-grekiska tvisten att tacka för sin tillkomst, befinner sig i ett svårt trångmål, bestormad som hon är af. alla de tre partierna som stå under ledning af Bulgaris, Camunduros och Deligeorgis. och, eljest dödsfiender, förenat sig för att störta det nuvarande kabinettet. Olyckligtvis är representationen i saknad af verklig allmänanda och all politisk ledning, Under tiden får banditväsendet, detta Greklands kräftsår, ostraffadt fortsätta sina härjningar, och så ofta regeringen föreslär eller vidtager åtgär. der för dess uppryckande med röttern2, stöter hon på hinder både från de civila och militära myndigheternås; sida. Det är naturligt att under en sådan sakernas ställning en del personer, isynnerhet i den unge konungens hofomgifning, ej skola se någon annan räddning än i tilgripande af våldsamma medel, och de ministeriella tidningarna börja redan tala om nödvändigheten af en stark styrelse.. -Man ser tydligt statsköpJå hn RR RE RR SR mdun tl