Aftonbladet – 5 november 1869, sida 4

TILL. SACD. På L. J. HIERTAS förlag har nyligen utkommit: THEATER OCH DRAMA UNDER ANDRA KEJSARDÖMET af RUDOLF GOTTSCHALL. Bearbetad från tyskan och försedd med tillägg af C. EICHHORN. Pris 2 rdr 50 öre. Dagligt Allehanda för den 25 Sept. yttrar om detta arbete: Denna öfversigt af den nyfranska dramatiken torde vara särdeles välkommen för den stora del af allmänheten, som med deltagande följer tidens sceniska företeelser i allmänhet och som särskildt så ofta har tillfälle att på våra scener beviuna resultaten af den lifliga fabrikation, hvilken så oförtrutet pågår i Frankrikes dramatargiska verkstäder Omv, säger utgifvaren, allmänheten under en längre följd al år är vittne till hn omfångsrik utveckling, som försiggår snart sagdt under hennes egna ögon, skall nödvändigt ett behof uppstå att taga reda på förloppet af denna utveckling, hennes hufvudsakliga moment och de ledande ideer, som gjort och göra sig gällande inom henne. För det ändamålet är detta arbete mycket lämpligt genom sin rikedom på detaljerade upplysningar och fina grundliga omdömen öfver den franska scenens nyaste repertoar och dess skapare. Den ic e minst intressanta sidan af arbetet är framställningen af den franska teaterorganisationen och teaterförbå!landena i yttre och praktiskt afseende, hvilken ganska omfattande framställning upptager arbetets förra hälft. Derefter följer en karakteristik och indelning af andra kejsardömets drawa, hvilket enligt förf:s åsigt icke alls betecknar någon höjdpunkt i dramats utveckling, utan i hela sin fysiognomi företer medelmåttans uttryck, om det ock i afseende på sin kulturhistoriska betydelse och från synpunkten af den dramatiska tekniken onekligen erbjuder betraktaren flera intressanta sidor. Med verkligt nöje läser man förf:s karakteristiker af den nya klassiska skolan, Iecole du bon sens, romantikerne och deras epigoner, demi-monde-dramat, hvars egentliga skapare är Alexander Dumas d. y., den melankoliske sonen till en sangviisk fader, den nyktraste af alla realister, vidare den saska sedemålningen, så tillvida som den företer en sjelfständig sträfvan att, såsom förf. säger, likasom ställa lustspelet på egna fötter, i hvilket afseende Victorien Sardou röjt den största begåfningen af alla nya franska dramatiker, samt slutligen folkskådespelet, farsen och vådevillen, hvars nyaste fas hos fransmännen är den Offenbachska farsen. Den förtjenstfulle förf. slutar sitt arbete med en kortfattad, målande och synnerligen träffande kagdkteristik af denna konstart,, hvarvid han med sakkännedöm och rättvisa uppskattar så väldess goda sidor som dess elände (5434)