Aftonbladet – 5 november 1869, sida 2

:personer, prester eller -prestkandidater väntade på företräde hos hertiginnan. En page af hög börd, men väl uppfostrad och inlärd till höflighet, gick genast att anmäla de nykomne, och icke många minuter derefter kom en allvarsam herre, sow tydligen nyss haft företräde, ut till de öfriga, åtföljd af pagen, som gick fram till Eustacie och sade at han skulle föra henne till fru hertiginnan. Han gick förut genom en stor salöng med tapetbehängda väggar, der tolf, fjorton fruntimmer af alla åldrar sutto och arbetade; somliga virkade tapeter, andra spunno, andra åter sydde grofva kläder åt de fattige. En stor tronlik stol, med en baldakin deröfver, en pall, en pulpet och ett litet bord, stodo öfverst i rummet, och på bordet låg ett arbete, en stickad barnmössa. Platsen var vu tom, men en äldre prest, som satt vid en med träsniderier prydd pulpet, läste ändå högt ur en stor:bok med svarta pärmar, och upphörde ej dermed medan den främmande damen gick genom rummet, utan höjde blott lätt på hufvndet till helsning. Fruntimren, alla klädda i svarta, grå eller bruna lifkjortlar, reste sig halft, nego litet, men sågo knappast upp från golfvet. Eustacie tyckte att sjelfva Louvren aldrig sett så imponerande och storartadt ut. Pagen lyftade en tung-grön gardin bakom tronstolen, knackade på en dörr: och då den öppnades, befann sig Eustacie inför en ståtlig dam, så ståtlig, att hon, trots sin lilla stolthet, genast och utan att tänka derpå giorde en af de djupa nigningar, som fordom voro henne alldeles naturliga. Hennes helsning besvarades med en ännu djupare och frannäre nigning, en hand räcktes henne, hon kände en kyss på sin panna och en artig, men värdig stämma, yttrade: (Forts, följer)