Aftonbladet – 5 november 1869, sida 2

henne. Kom hit, Rayonette, min lilla siska min juvel; du måste ha en ren mössa och dina guldlockar skola kammas och redas ut. Tänker du taga barnet med? Skulle jag gå dit bort utan mademoiselle de Ribaumont? Hon är allt hvad hennes moder är, och mera. Så nu är hon som en riktig rosenknopp, färdig att hoppa upp på min arm. Nej, nej, gode fader. kn så stor och tung flicka förmår ni ej bära. Var icke rädd, min älskling, vi gå icke i kyrkan; ingen skall slå henne; nej, nej, och om oförskämda Jlakejer och näsvisa pager skratta åt hennes moder, skall dock ingen våga röra henne. Nej dotter, sade Sardon, detta är ett väl ordnadt Kushåll, der näsvishet och oförskämdhet icke tålas. Men kära, kära, dotter, låt mig blott bedja dig vara dig sjelf, i din rätta ädla person, inför hertiginpan. Enstacie ryckte på axlarne och kunde ej låta bli att roa sig med att hålla den beskedlige presten i en viss oro i detta afseende, då han med trötta steg haltade fram vid hennes sida, genom de präktiga gatorna i den stora Gasche, som kallades Tarn och Tarraseon. Hötel Quinet sträckte sina breda trappsteg och öfverbyggda portiker nästan tvärs öfver gatan, gifvande vandraren en välkommen skugga och utan att vara till något er här, der knappast fanns ett fordon på jul. Derinne var allt, som mäster Isak hade sagt, ordningen sjelf. Ett par väpnade tjenare höllo vakt på trappan; en mycket allvarsam. portvaktare, vanlytt blifven i kriget, öppnade porten; ett halft dussin lakejer i rika men mörka livreer sutto på en bänk i försalen och sågo nästan ut som om de hade fått en lexa att läsa öfver. Två af dem reste sig och förde mäster Gardon och hans följeslagerska till ett slags förmak, der åtskilliga