Aftonbladet – 5 november 1869, sida 2

inga, om hon ej skulle skilja sig vid de enda dyrbarheter hon ännu har qvar, och dessa säger hon är ett arf; hon bevakar dem nästan lika noga som sitt barn, om hvars hals hon fästat dem under klädningen. Hon vill ej ens höra talas om att lemna dem som pant här, för att sedan återinlösas af hennes engelska slägt. Hon säger, de skulle icke utan lem kunna veta hvem hon var; och sannerligen, fru hertiginna, jag vågar icke taga henne med mig till England, innan jag vet huru hon blifver mottagen der. Skulle hennes makes familj icke vilja erkänna henne, kan jag bättre här sörja för henne än i ett främmande land 7 Ni har rätt, mäster Gardon, sade hertiginnan, det kunde vara mycket vågadt. Jag skulle gerna vilja se denna unga dam. Hon måste vara en sällsynt älskvärd varelse. Frambär min helsning till henne och bed henne i afton göra mig äran af ett besök. Säg henne att jag gerna skulle kommit sjelf till. henne, men jag har trott mig förstå att hon ej önskar ådraga sig uppmärksamhet. Fru -hertiginna,, sade Isak och steg upp, medan i hans ansigte ett småleende och en tår tycktes strida om uttrycket, tillåt mig på förhand utbedja mig godhetsfullt öfverseende för min dotter. Hon är knapptmerän ett barn, stackars liten, Hon är knappast nitton år ännu, och det är ej lätt att säga om hon skall visa sig som en engel af godhet, eller — förlåt mig — som ett nyckfulit barn. Jag förstår., sade hertiginnan skrattande, och förstod troligen också mer än den hederlige Isak någonsin ämnade-säga om sin intagande, behagfulla och dock stolta och envisa skyddsling, så ödmjuk och hjelpsam den gog stunden, så sjelfgod och barnslig den an