Aftonbladet – 3 november 1869, sida 2

ina. barns böner, och de. reformerta i det le förlorade tålamodet också förlorade sin ordna renhet, och innan fortsatta missräkingar krossat hans hjerta och kommit honom att åldras i förtid. Han återkallades till det närvarande ögonblicket, genom återljudet af ett gladt, oartiuleradt utrop — detta barnsliga joller, som vlifvit sådan musik i hans öron, att han nappt kunde få klart för sig att det ej com från hans verkliga barnbarn. Med en nda blick såg han huru det var.. En liten ågel hade kommit in i kyrkan genom ett ve de, sönderslagna fönstren, och en liten und, hvit arm och hand sträcktes upp, ett itet rosigt och leende anlete visade sig — mn liten ljusgrå figur hade klättrat upp på mn af de svartklädda qvinnornas knä — ett itrop af okuflig förtjusning störde den allvarsamma församlingens andakt. Oaktadt ulla försök att tysta det, oaktadt den förkräckliga rödklädda stadstjenaren nalkades ned sin käpp i handen, fortfor det glada ollret — ja, då fågeln kom närmare, hördes len ljufva rösten lycklig och stolt öfver att unna utsäga ett nytt ord, öfverljudt ropa: noineau, moineau! Verd öfver detta förakt ör stadens inyndigheter, lyfte stadstjenaren in käpp, den föll ned, väl icke härdt, men illräckligt kännbart för att de små armarne iastigt slogos om modrens hals, det rosiga unletet doldes vid hennes kind, ett högtskäande skrik genljöd i Re följda af våld amma snyftningar. erpå reste sig den vartmantlade gestalten, slöt sitt barn hårdt sin famn, drog kappan omkring sig, gaf ved andra handen tecken åt stadstjenaren utt lemna rum, och utför gången, ut genom lörren, ekred hon med : stolt hållning, höguret hufvud och svallande barn; som en rredgad prinsessa. (Forts.)