Aftonbladet – 3 november 1869, sida 2

prydt med stadens vapen — röda ringblommor, ett gyllene pilträd, toppadt och med utbredda grenar, blått hjertfält med de tre gyllene kungliga liljorna. Då Rayonette förtjust pekade på den lysande skaran, kunde Eustacie ej afhålla sig från att litet bittert säga, att dessa herrar för sin räkning och tillssin egendom, hopsamlat alla lysande färger både i himmelen och på jorden. Och då de inträdde i kyrkan, fordom lysande af jaspis, marmor och mosaik, målade glasfönster, guld och juveler, målningar och draperier i de grannaste färger, och nu beröfvad nästan alla prydnader och med de få, som funnos qvar, nedsölade, sönderslagna, stympade, och pär hans blick föll på de, ända till koret af den gråklädda församlingen tyllda bänkarne, då kunde mäster Isak ej låta bli att inom sig tänka att hon icke hade så orätt. Men ansågo icke de mera genomgående reformatorerna mäster Isak såsom en mycket svag och efterlåten broder? Emellertid intog han med den rätt hans år, hans lidanden och hans fordna ryktbarhet gaf honom, sin plats främst bland de svartklädda presterna, som sutto . tillsammans på ett slags platform, för att höja sin röst till den Allsmäktige och till församlingen, i böner och predikningar, emellan de psalmer som sjöngos af hela församlingen Der felades icke fromhet, djup värma eiler kraft. Dessa alla voro män, luttrade genom förföljelse, som sträfvat genom det populära mörkret till ljuset, och som, då de blifvit tvuovgna att för alla andra bryta med kyrkan, ansågo sig såsom sanningens apostlar. Medan: han lyssnade till dem, kände sig Isak Gardon hänryckt i de förhoppningar att kunna rensa kyrkan, att kunna pånyttföda hela samhället, som strålat för hans ungdoms blick; innan kyrkan visade sig döf fö;