Aftonbladet – 2 november 1869, sida 3

sårar sar PS RDEE nlyst för det hon bar och rådgifvare, blef ban sitt hår krusadt. För en sådan menighet var det berrligt att få mottaga en församling af prester, färdig att i en hel månads tid dagligen undfägna sina åhörare med predikningar och böner, utan att räkna nöjet af att enskildt debattera de punkter som offentligen framstäldes. Men derförutan klappade månget hjerta af stilla glädje öfver att få återse den förföljde herde, som sörjde för hemmets hjord, honom, som först väckte till Hf den gnista af undigt lif, som väl måste slumra i hvarje själ. Hvarje familj hade sin ärade, gäst, hvarje mottagningsrum var 1 sin ordning öppet för en liten from församling som drack sitt sockrade vatten och fröjdade sig öfver sin omtyckte herde: och hvarje litet katteri tillät sig ett litet fromt sqvaller, iske alldeles oblandadt med förtal, angående ett annat dylikt kotteri. Men det var en sak hvari alla damerna voro öfverens, nemligen att den gode mäster Isak Gardon hade förfallit till-den obegripligaste blindhet för sin -sonhustrus verldslighet, och att hon var en skam för församlingen och borde offentligen tillrättavisas, tsak Gardon, som man länge trott hafva lidit martyrdöden i La Sablerie, eller i Paris — man visste icke rätt hvilket — hade med hänförelse blifvit välkomnad då han visade sig i Montaub n, blek, åldrad, böjd, lutande mot en staf. och ännu långt ifrån återstäld från den giktfeber han ådragit sig vid flykten från La Sablerie. Ofverfyld som staden var, blef der dock en verklig täflan om hvem, som skulle få den äran att mottaga honom, jemte enkan och barnet efter en af Bartolomeinattens martyrer. En snörmakare på gatan Soubirons Hauts, erhöll slut