Aftonbladet – 2 november 1869, sida 2

kontrollanter, och när sparbanken stänges, bäras penningarne till bankens hufvudkontor. Lärare och lärarinna tjenstgöra 2 veckor, men ha den 3:dje ledig. När man kommer in i folkskolebanken, emottaa man af en liten folkskoleflicka, som vaktar örren, hvarföre hon åtnjuter ett arvode af 1 rdr i veckan. Lärare ha 200 om året för ;2 timmars nd om dagen, hvar 3:dje vecka fri. De esta insättarne äro fokskolebarn, öfver 100 nya böcker ha af dem uttagits på dessa 3 eller 4 veckor. De understödjas i insamlingen af lärarinnorna. Det har gått till på följande sätt: Så fort sparkassan öppnades talade alla lärarinnor i hvarje klass med barnen om sparkassans nytta, och den lärarinna som var anstäld i banken, en förträfflig, ihärdig, klok och praktisk ung flicka, föreslog sina medlärarinnor att af barnen emottaga 1, 2, 3 öre, till dess summan gick till 25 och sedan insätta dem i sparkassan. Hon hittade på ett mycket sinnrikt slag små imotböcker, och taflor äro uppsatta som visa huru insatserna ackumuleras. Dertill skaffade hon sig en sparbanksbok sjelf och äfven de andra lärarinnorna ha fått sina. Det har blifvit en vurm i skolan att spara, och flera barn insätta drickspengar, frukostpengar och all möjlig förtjenst, som de förr slarfvade bort på frukt och sötsaker. Penningarne mottagas af lärarinnan före bönen om mornarne, d. v. S. 1, 2, 3 och 4ören. Det förorsakar lärarinnorna otroligt besvär, men de göra det gerna, och i en klass samla barnen så snällt att minimum för insättningen måste bestämmas till 50 öre i stället för 25. dn arbetskarl har insatt ett litet arf, stort 200 rdr. Vid insättningar som göras af barn under 12 år efterfrågas fadrens eller modrens yrke, men de som äro öfver 12 år anses mogna att göra insättningar i eget namn af egen arbetsförtjenst. Den ofvannämnda lärarinnan, som talar med alla och känner halfva församlingen, har fått veta att arbetarne i allmänhet äro ledsna öfver att sparkassan ej får vara öppen en timma om söndagsmornarne 9—10, ty de kunna ej gå ifrån arbetet lördagseftermiddagarne för att göra insättningar; men om de om lördagsqvällarne finge aflöningen skulle de spara af den, så framt de söndagsmorgonen hade tillfälle att göra den fruktbärande. Eljest är frestelsen stark att rumla upp öfverskottet. Enligt böckerna utgjorde dessa veckors insats 1386 rdr 50 öre, hvilket är vackert i stadens fattigaste församling. Naturligtvis hafva ej barnen insatt allt detta, men så är det å andra sidan icke blott de insatta styfrarne, som äro vinster; kärleken för ordning och sparsamhet, som redan är vunnen, är ett kapital som trotsar all bokföring. Tanken att samla örebidrag af barnen, för att när de uppgå till 25 öre skaffa dem en sparbanksbok, är förträfflig och gör heder åt den unga lärarinna som uppfann den. Vi önska den snar efterföljd. Men vi önska också att sparbanksdirektionen måtte behjerta behofvet af en insamlingstimme hvarje söndagsmorgon. Säkert fordradesej stor ersättning åt lärare och lärarinnor; då först blefve frukten af dessa välgörande skolbanker fullständig.