Aftonbladet – 2 november 1869, sida 2

STOCKH9LM den 2 Nov. Sedan Ungern lyckades tillkämpa sig enl. sjelfständigare tillvaro och lombarder och venezianare återförenat sig med sina gamla landsmän, är en österrikisk statsmans uppgift i våra dagar ej lätt. Hvar och en af de öfriga nationaliteter, hvaraf den österri1 kiska kejsarstaten är sammansatt, gör i sin . ordning anspråk på avtonomi eller vill sluta sig tillsammans med stamförvandter utom kejsarrikets gränser. Den naturliga attraktionslagen gör sig här gällande, och det skulle väl kunna hända, att om Österrike ej i en fri författning, som tillgodoser alla nationaliteternas rätt och anspråk, lyckas skapa ett centrum med lika stark eller ännu starkare dragningskraft, hela kejsarriket en vacker dag flyger i sär och af denna konstgjorda statsbygnad slutligen ej ens en spillra finnes i behåll. Men det är ej blott naturliga orsaker som här äro i verksamhet, och detta ökar ej litet faran. Sedan länge bearbetas i; den slaviska nationaliteten i Österrike i ryskt intresse, med tillhjelp af dens. k. panslavismen, eller sträfvandet att förena alla de slaviska folken till ett enda helt. Att denna id skall för Ryssland, som skulle komma att bilda kärnan i detta slavrike, ha något mycket lockande, inser man lätt. Det är här nemligen fråga om en annexion, i jemförelse hvarmed den som Preussen för tre år sedan lyckades genomföra är en obetydlighet. Det har hittills hufvudsakligen varit i de porra delarne af österrikiska kejsarstaten, i Böhmen, Mähren och Galizien, som Ryssland i panslavismens drägt bearbetat befolkningarne, och det har här funnit en tacksam jordmån i de förbittrade strider som i de båda förra landsdelarne länge pågått mellan det slaviska och tyska elementet, samti Galizien mellan den polska och rutheniska nationaliteten. Men det hör till den ryska taktiken att ej inskränka sina operationer till en enda punkt. Det anbringar sina häfstänger på flera håll på en gång, och en sådan operationsbas af det yppersta slag erbjuder det hörn af Österrike der den bocchesiska resningen nu utbrutit. Att denna resning ytterst har sin grund i ryska och montenegrinska stämplingar, är, om ej bevisadt, åtminstone i hög grad sannolikt. Men hon-har äfven andra närmare liggande orsaker. Journal des Debats, som i ett af sina senaste nummer, egnar en uppsats åt belysningen af denna fråga, ser dessa orsaker dels i dessa haltvilda bergsboars krigiska lynne och vana vid oberoende, dels i de förändringar som nyss blifvit gjorda i landets administrativa förhållanden, och särskildt i tillämpningen af den nya armeorganisationen. Det är, säger man, för att undslippa följderna af denna lag som invånarne i flera distrikter rest sig i mycket stort antal, Om detta vore den enda orsaken till den oro som råder i denna landsdel, skulle det vara svårt att urskulda det dalmatiska folket, som just varit föremål för en alldeles särskilt ynnest. Genom antagande af grunderna för en konstitutionel författning och afskaffande af de gamla, klassprivilegierna har det pånyttfödda Österrike som bås för sin nya sociala -och politiska ordning uppstält jemnlikheten i rättigheter och pligter för alla medborgare; de böra således lika bidraga till statens bördor och till den tyngsta af alla, blodets. Det oaktadt ha, af undseende för gamla privilegier som af tiden nästan fått helgd af rätt, invånarne i den gamla kretsen Ragusa och i den nuvarande kretsen Cattaro blifvit befriade från tjenstgöring både i den aktiva armån och i reserven. De kallas endast som landtvärn till landets försvar, de äro således ej som rikets öfriga invånare utsatta för att bli aflägsnade från siva hem och tagna från sina älsklingssysselsättningar, Man föranledes således att annorstädes söka de verkliga orsakerna till en resning, hvartill den nyaarmålagen endast kan vara en förevändning. Öfverlemnadt åt Österrike genom fördraget i Campo Formio 1797 såsom en del af qvarlåtenskapen efter Venedig, som det då i nära fem århundraden tillhört, återtaget af Napoleon i Pressburgfreden 1805 och af honom förenadt med de illyriska provinserna, blef Dalmatien , genom freden i Wien defiitift tilldeladt Österrike. Men det österrikiska väldet, som mera liknar ett slags protektorat, har ej lyckats förändra detta ännu föga hyfsade folks skaplynne. Länge begifna på röfveri till sjös som till lands, lemna boecheserna, eller invånarna i Bocche di Cattaro, endast geväret för åran eller rodret, och deras sjelfständighetsanda har svårt att foga sig i de nyare ,staternas administrativa regelbundenhet. Anda till den senaste tiden, före 1854, gjorde de alls ingen krigstjenst i armån, betalade ingen skatt och hade ingen ännan förbindelse än att i krigstid bemanna fartyg, som fördes af befälhafvare af deras egen ,stam. Under -de femtio år och mera som Österrike egt landet har det ej gjort någonting för att civilisera det: det inre landet har ännu inga andra vägar än dem Frankrike från 1806 till 1813 lät anlägga. Kabinettet i Wien skördar således nu sträffet för sin sorglöshet och likgiltighet. — Men detta är ej det värsta. Dalmatiens fara är dess grannskap med Montenegro. Dalmatien eger vid det. Adriatiska hafvet hamnar som dess grannar eftersträfva. Det stänger sålunda tillträdet till kusten för slaverna i Herzegovina och Montenegro, och derigenom äfven för dessa oroliga provinsers bundsförvandter, serberna och bosniakerna. Det kan således ej förvåna, att flera korrespondenter påstå, att dessa folk ha för insurgenterna en sympati som ej är långt ifrån medbrottslighet: De skola, säger man, från dessa stamförvandter erhålla vapen, amSE CR enande font NN LL I rt Fat SA St (KÄNNA — Hl RE sn Mr FB I kön 0 rat RR LON ek RN dh ont tände Kole orR: JR (YA mn (0 pr -—