Aftonbladet – 1 november 1869, sida 3

En brännande rodnad öfverdrog unge M6ricours kird, och han svarade hastigt: Min rang — jag menar min drägt — bör kunna tysta sådant prat. Vänta, unge man, vi äro icke i Frankrike; er drägt, den må betyda hvad den vill, har icke hindrat mången af edra landsmän att gifta sig i England; ehuru, ser ni, ingen man som brutit sitt löfte till Gud, skulle med mitt samtycke äkta en qvinna. Dock säga de mig att man icke alltid vid er ålder aflägger något löfte. Ej heller har jag gjort det, sade Möericour med låg röst, men med en glädjeblixt i sitt öga. Tonsuren fick jag som barn, men intet löfte om att lefva ogift har gått öfver mina läppar. .Sir Marmaduke svarade blott med ett: ,Ah! som räckte ända tills Mericour åter började: Men, sir, låt folket prata bäst de vilja, det är för ingenting. Er sköna dotter förberedde blott nu som vanligt de lexor hon är så god och genomgår med sina små 8ystrar. Jag har sjelf aldrig tänkt mig anvat än att blifva prest och ej ens drömt om jordisk kärlek. Jag trodde det! Jag sade det!s utropade sir Marmaduke, högst belåten. Jag visste att ni var en hederlig man, som ej skulle tala till min dotter om kärlek, förstuiet eller så länge ni ej var i tillfälle att försörja henne efter sitt stånd. Ordet stånd jagade blodet upp i pannan på sonen af en pär af Frankrike, men han bugade sig blott temligen stolt och stelt och sade: Ni gjorde mig blott rättvisa; min herre. Se så, blif icke ond, käre vän,, sade sir Marmaduke och lade handen på hans axel. sJäg sade ju att jag visste att ni var en