Aftonbladet – 30 oktober 1869, sida 3

simmar hon ut efter den trolöse och dela hafsflockarnes äfventyr med honom: Medan du nu hör talas om efågeln eller om den dumma fågel, som fångas med hund (läs Peder Dass:s Nordlands Trompet, sidan 124, fjerde upplagan) eller om tyvjo,, som blott lefver af rof, andra fåglar fånga, och som han tvingar dem att släppa — har ångbåten skrämt upp en fogelsky af måsar och tärnor, och vi äro som i ett snömoln. De tindrande snöbollarne med vingar på, hvilka i millioner1) korsa hvarandra, kretsande, sänkande sig, skrävande i det ifrigaste skrik, i det tätaste nät af svärmar, äro i sanningen så munter tafla, som Guds sol någonstädes har skinit på. Dubbelt välgörande kommer den i en så stor men tung natur, hvarest här och der en trädlös yta bär nakna hus och miltals intet anrat spår till lif. Inne i de bugtiga fjorddalarne, der golfströmmens välsignelse icke andas ut i den toma rymden, der solen drickes af fjellsidor, som upphettas och andas ut igen öfver allt det, som bygger i deras skygd, der växa träd, der grönska ängar, der dritva plantor i höjden i oapphörlig sol natt och dag, så att de på tre månader komma längre än annorstädes på fem; och der ser man en vegetation såsom i Norges fruktbaraste dalssänkor. Blott det, som söder ut kräfver sex månaders växt, såsom finare frukt, kan icke hinna bli färdigt; ty detta är — väl till märkandes — under 70:de och 7l:sta breddgraden, derföre kanske det största undret i detta undrens land. När jag stod i Lyngenfjord och icke just fäste mig vid hvad slags träd och frukt det var, som här. växte så frodigt 2), kunde naturens yppighet och form, solens verkan öfver fjord och fjell öfvertala mig att tro, att jag stode i Italien; snöfjellen längst bort kunde icke störa detta intryck; ty dem ser man ofta i Italien. I sjelfva segelleden möter också stundom en blid skönhet midt i det stora, t. ex. det det breda inloppet till Tromsö. Snöfjellstort på båda sidor, men nedtill flatt och fint utskjutande i sundet, står landskapet: med gårdar och gröna ängar. Staden ligger nedanför en stor höjd, klädd med björkskog, hvaraf invånarnes många sommarhus hvitna och flaggör vifta. Står man uppe i en af dessa sommarbostäder, blir synen ännu större, men staden -vedunder liten i den stora naturen; allt, som gifver lif, kännes vänligt. Går du gerom trädgården, dofta blommorna med nordens fina arom, och skjuter du en ginväg genom skogen till ett annat hus, helsa gräs och björk på samma sätt. För din fot flyger den ena ripkuilen efter den andra upp; dessa sommarspräckliga fåglar, med de hvita korta halsarne och tjocka sockorna hållas ända invid husväggarne. Då jag nu måste sluta denna skildrivg, som jag tänkte skulle uppmuntra till en ny erieresa, skulle locka nordens alla resande — samla sig alla bilder för mig i en enda. Jag har redan nämnt det, då jag sade, att Norges natur är skönast sedd på afstånd. Det är i framtidens syn på afstånd jag er det. Norge är icke alltid rikt i det närrarandn, oröjdt, ofärdigt, som det står; men ramtid spirar upp ur det ofärdiga. Den ymbolen är nu öfver landet, att dessa nejler, hvilka i vår historias gryning stod med tora slägter och starka bedrifter, åter låga uppgående sol. Såsom sista njutning vid denna resa måte jag dock nämna den, att efter: veckolång ärd mellan fjell åter segla fram bland låga kogsåsar, se på stora sädesfält och skydlade hus, att svänga in i sundet vid Namos, att tumla bland Overhaldens friska folk, ned deras snabba hästar mellan gårdarne i let berömda sädesoch skogslandet. Vill nan göra det, då öfver Snaasen till Stenjer och icke den andra (vanliga) vägen.l:! rån Stenkjer till Levanger är den skönaste it i sitt slag i vårt land; men den måste : es i solsken. Här känner man förbund il. itt sinne med de vida bygderna; att ha va-1 it i det stora och vilda har styrkt, ja för-i lubblat förmågan att förstå och älska deti emna, det fruktbara, det täcka.