Aftonbladet – 30 oktober 1869, sida 3

En ny terie-resa. AR Björnstjerne Björnson. TIL. Kanske har jag uppehållit mig för länge vid de folk, man träffar på denna resa; jag ber, att det i sådant fall må upptagas blott såsom tankar på vägen; samma tankar skola möta enhvar i oundviklig ordningsföljd. Oupphörligt kommer också djuroch växtverlden med i spelet. En hval dyker upp, sprutar och vältar. Hvalens fiende är svärdfisken, som ränner sitt vapen i honom, så att han, vild af smärta, ofta far rakt på land. Vi sågo just en hval, som måste -ha varit sårad; ty han sköt skarpt till väders, så att han stod rätt upp i luften, flera alnar från hafvets yta; han skrek, så att alla på fartygets däck vände sig och ropade, Vid ett dylikt tillfälle får du tillräckligt med berättelser af fiskare och köpmän om bord; berättelser från de stora fiskena deruppe, när tusen bätar äro samlade, när fisken eller sillen står så tätt, att båten lyftes och man kan ösa in med håfvar och händer, eller berättelser om de stora ovädren, som jaga båtarne milslångt bort; der de drifva i land, sker en öfverrumpling af ftörfrusna och utsvultna menpiskor, som plundra kök och visthus, de kunna ofta icke vänta, tilldess gröten, som de koka sig i husets storgryta, öses upp, utan omringa grytan, äta med fingrarne och dricka vatten till! Vidare får du höra om förlisningar och jämrande på båtkölarne, om hjeltemodiga försök att rädda, men som ofta lägga båtbotten vid båtbåtten och jämrande vid jämrande. Då får du denna stora naturs stora historia. Men midt under berättelserna simma några pefåglar förtroligt förbi, och deras trefliga historia med dem. Efågeln är nordlädingens gunstling; han är också så tam, att han ofta går ända in i husen och reder sitt bo under sängen, ja upp i denna, i hvilket fall menniskorna flytta för att lemna gästen i fred. Efågeln vill under rufningen gerna ha tak öfver hufvudet, man ivrättar derför små skjul åt honom af bräder och gamla båtar; finns det katt eller hund på gården, föras dessa. bort. Menniskorna kuppa taga och lyfta fågeln ur boet, de fjädrar, han lägger omkring sig, är hans rika tack för herberge och vård. Men korpar, kråkor och måsar lura på honom, när han ett ögonblick rultar ned till stranden för att simma och prata med sin make, som under tiden ligger der på vakt. Ha de funnit boet genom att följa efter, när ban går upp igen, så stå de på lur, tilldess han nästa gång begifver sig ned, de vilja nemiigen dricka uräggen. Men efågeln är slug, han ligger qvar så länge, att deandra i sin otålighet bita och hacka honom, då skriker han, det Kör ng OR (hanen) och kommer vaggande upp; nu blir det strid. Får han bara fatt i en af röfrarne, så drager han honom under 1örariga törlvwilla oda andra taga till flykten, baklänges och steg för steg ned till sjön, han är ovig, men han är stark, och pu doppar han ned uslingen, till dess lifvet går ur honom. När efågelshonap bar fött sina ungar utkläckta, har hop mycket bråk med att få dem ned till stranden, hela vägen förföljd af roffåglarne och i ödfall hjelpt af sin starke vän; men har hon I fått dem i vattnet, simmar han till hafs både från henne och ungarne, och med tusentals kamrater ligger han då på äfventyr ute vid de yttersta skären. Hon stretar och släpar fortfarande tör deras atkomma. Mister hon u:garne i dessa stilla, förrädiska vatten, ERS NIRO RNE READ RESER IE