Aftonbladet – 30 oktober 1869, sida 3

Håll, min fru, sade sir Marmaduke, med oväntad skärpa, icke ett obetänkt ord mot min dotter. Huru skulle hon kunna vara trolös mot en man, som varit gift alltsedan hon första gången såg honom ? Han är fri nun, sade lady Thistlewood och började gråta (ty det sista bref de fått från Berenger var just det som han skrifvit, när ban trodde Eustacie hafva omkommit vid La Sablerie); och jag kan säga att det är bra hårdt, att just nu, då han är fri från den franska slynan, och kommer hem, kanhända med ett litet barn att sörja för, och sårad, sorgsen och olycklig, den enda flicka han kunde eller skulle hafva gift sig med, skulle hafra kastat bort sig åt en fransk landstrykare, och det med din vilja och tills hjelp. ISKa, nå, fru Nanv, sade sir Marmaduke, hvem säger att det är med min vilja och hjelp? — Säg icke motsatsen, sir Duke, ni som ser dem under era egna ögon börja sin kärlekshandel och icke vill röra ett finger för att hindra den. Om ni så gerna vill att er dotter skall taga en främmande äfventyrare till sin riddare — ja, så är hon, gudilof, icke min dotter, och jag har ingenting att göra dermed. Bah! hustru, det är ingenting att göra vid saken, och om det ock så var, så borde väl allraminst du vara sträng emot Lucy. Hvarpå fru Annora föll i en så häftig gråt öfver att gamla sorger skulle röras upp igen, att sir Marmaduke var glad att på sitt rättframma sätt kuna säga att ban blott mente, att ev hederlig engelsman har ringa utsigter, om en fransman blir hans medtäflare, och då detta ej bjelpte måste han gifva sig på nåd och onåd, orts.)