skulle hafva igenkänt dem, och icke en af de Ribaumontska perlorna var deribland. Chevaliern ville ej heller fråga efter dem, ty han fruktade att om italienaren vädrade ett så utomordentligt rikt byte, skulle han kunna på egen hand uppsöka egarinnan och försäkra sig om perlorna. Men Ercole förstod hans blick med den snabha uppfattningen hos en man, hvars yrke tvingar honom att kunna läsa menniskors ansigten. Excellenza ser efter de Ribaumontska perlorna? sade han. Den unga frun erbjöd dem icke åt mig. : ; Tror du då att hon ännu eger dem qvar? Jag är viss derpa, nådig herre. Jag vet hon hade klenoder — men hon sade icke hvilka — som hon behöll, på bekostnad af sitt hår. Det var så, den gamle mannen hade som det syntes, varit sängliggande i reumatisk feber, som ban genom förkylning under flykten från La Sablerie ådragit sig. Febern fåde nu lemnat honom, men han var så stel i hvarje led att han ej kunde röra sig. ur stället. — Jag föreskref för honom en smörjelse af balsam och indiska kryddor, som excellenza vet icke kunna uppvägas med guld; ej heller kunde dessa dyrbarheter betäcka kostnaden derför tillika med den varma kappa åt honom och linneväfnaden, som hon köpte till. barnkläder. Ty ser ni, nådig herre, len lilla skulle hafva det allra finaste tyg från Cambrai — ja, och till och med rosenröda band — ehuru jag såg det hemväfda ; inne hon sydde åt sig sjelf. Då hon öfverjänkte hvad hon bäst af allt detta kunde undvara, frågade jag om hon ej hade några undra klenoder att lägga till för att fylla summan, Då sade hon nästan för sig sjelf: De äro mindotters, icke mina. Derpå ihågkom hon hastigt att jag köpte bondflickorvas långa hår, och hon bjöd mig sina flätor.