J efter honom på skidorna, och så uppför och Inedför, ofta hela dygn; finnen äter, vargen I får hvarken äta eller stanna, han kan bliså I trött, att han lägger sig ned i backen och I biter som en hund, och då skjutes han eller slås helt enkelt ihjäl med skidstafven. Tio speciedaler har då finnen i skottpremie, dessI utom hudens värde. En varg, som finnen får I spår på, kan på snön aldrig undkomma hoInem. Det oaktadt är vargen hans värsta I fiende. Han kommer gerna i töcken och I mörker; renarne stå i snöfåran, som de ha I sparkat upp för, mogsans skull, de stå sida I vid sida, ofta bortåt hundra, alla med bakdelen uppåt och hufvud och framdel i fåran, således ur stånd att vädra. Då kommer vargen och är i ett språng på ryggen på den fetaste renen; innan hundarne, som också kunna luras, får finnen väckt och denne hunnit krypa fram ur kåtan med sin reffelbössa, är hjorden skingrad, det kostar ofta veckors möda att samla dem — om de någonsin alla sämlas; ty de främmande renar, som komma. in i en finnes hjord, slagtas vanligen straxt, och när egaren kommer, synes ingenting till. Förstås, att han vedergäller, när han-kan. Men det är icke alltid, han kan. Finnen leiver mycket godt. Renens blod, hvaraf han kokar soppa, och dess kött och mjölk äro så fet och stark föda, att icke alla af oss kunna förtära den, icke en gång då vi laga den på vårt eget vis. När maten sättes fram, bjudes mjöl och salt med detsamma, man lagar då sjelf sitt bröd och gräddar det på hällen. Jag berättar så mycket om finnen, derföre att jag aldrig kunde tröttna på att fråga och förutsätter, att det skall gå andra resande likaså. Tjenstemän! nen deruppe tycka om finnarne och berätta : välvilligt om dem. En thingsresa deruppe il norden är ofta en utflygt öfver ödefjellen i pilsnabb färd med renar. Vägvisaren åker !i förut, derefter den resande, så en ren med lj: sakerna; den sistnämnde är ofta ett otämdt ! djur, bundet vid den resandes pulka för att l: bålla tillbaka, och häraf kunna de kostligaste scener uppstå. Färden är farlig nog tilll: följd deraf, att den bäst tämda ren ändock q är ett vildt djur, som slår tappert både mot ; man och pulka, när han blir trött, — sätter sig sjelf. på, när det går utför, och vill i all-s mänhet ingenting, utan först efter många konster. Färden går med vältning på vältning, men tömmen är säkert lindad om armen; djuret måste således vänta, och pelsdrägten skyddar mot snön; derför bara upp igen — några konster och åter i väg. Men jag: kan icke sluta med att berätta om finnarne, utan att äfven komma ihåg Else Marie Schoncke i Tanen, om hvilken jag hörde talas af många, då jag först hade lärt mig att fråga. Hon kallas mor, af alla finnar på fjellen deromkring, och hon har i sanning varit en mor för dem! Gift med en rik handelsman, gaf hon sin och mannens förmögenhet åt finnarne och egnade det mesta af sitt lif åt omsorgen om dem; eburu bon var mor till tolf barn och hade att sköta ett stort hushåll. Ett exempel bland alla: qvällen före julaftonen, då Else Marie delade ut maten i en stor krets af slägt och gäster, kom. en finne in och bad henne. med tårar att följa honom, oaktadt det var långt till fjells och i yrväder; hans hustru hade legat två dygn i barnsäng; om icke mor ville fara med, så funnes ingen :räddning. Men såväl hennes barn, som gästerna sade honom, att en qvinna på 72 år icke kunde resa till fjells mot natten och i yrväder och ännu mindre så långt bort. Men finnen kände mor, han vände sig till henne sjelf och bad. Gud hjelpa honom bedja. -Då reste gumman sig. En måste ut efter hennes skidor, en annan efter hennes finnpjexor, under det att hon sjelf tog fram mat och medikamenter och klädde sig som finnen; hon följde honom nu på skidor uppåt fjellen i snöyran. Såväl den natten som dagen derpå blef hon borta; de bade redan samlat sig kring julgröten och just: icke med glada tankar, då hon hastigt kom in, helsade, helsades och omringades. Men hon brydde sig om ingen, hon gaf korta befallningar, än om varmt vatten, än om mjölk, än om en liten låda, hvari saker hade legat, och då hon fick det, tog hon fram ur barmen ett litet bylte, vecklade upp det, och ou låg der ett lindebarn i ett mjukt harskinn: Detta har Gud gifvit mig, ty modren är död.--Hon fodrade den lilla lådan med harskinnet, letade fram linne och lade barnet deri, tvättadt och ansadt. Denna låda hade hon derefter framför sin säng, hon skötte barnet outtröttligt och bar det med sig öfverallt. Barnet var, såsom hon sjelf sade, hennes-hjertebarn).. Men sex år gammalt brann det inne. Hon letade då sjelf upp benen i askhögen, lade dem i samma lilla sockerlåda, fordrad med harskinnet, hvari hon först hade lagt det, och begrof det. Vid detta tillfälle yttrade hon: Jag var icke nog god mor åt mina tolf barn. Var det då icke att fresta vår herre att vilja taga det trettonde? Föröfrigt kan man få höra berättelser om rika, välgörande finnar, som af sina hjordar på flera tusen renar skänka, ja lifnära de fattigare. bröderna. Men Nordlandens folk, de må vara norrmän, qvener eller finnar, är ett välvilligt, vänligt folk. Det, som vanli-la gen hindrar menniskorpa från att vara det, f alla de tusen syftena, de splittrade göromålen, ? det förströdda sinnet, för hvilket allting kommer olägligt, förtretligt — detta finnes här t, mera sällan. Menniskorna äro glada i hvar-g andra under så ensliga förhållanden; det gror t; djupare tankar i en stor natur och farlig s Eprelsttning. i ett så långvarigt mörker och ett så stort ljus. Ingen långvägaresande må försumma att gå ombord på ett ryskt fartyg, af hvilka det me CET os de ner Få Ja AGE SEIN SE PV Ain ket Rett LA TLA Bö Leh or för tatt gr nrg; fat a fran kall LAR Ein, NN kör 7 nere Ra Kö ÅDR RR JR NR