På L. J. HIERTAS förlag har nyligen utkommit : THEATER OCH DRAMA UNDER ANDRA KEJSARDÖMET af RUDOLF GOTTSCHALL. Bearbetad från tyskan och försedd med tillägg af C. EICHHORN. Pris 2 rdr 50 öre. Dagligt Allehanda för den 25 Sept. yttrar om detta arbete: Denna öfversigt af den nyfranska dramatiken torde vara särdeles välkommen för den stora del af allmänbeten, som med deltagande följer tidens sceniska företeelser i allmä bet och som särskildt så ofta har tillfalle att på våra scener bevittna resultaten af den lifliga fabrikation, hvilken så eförtrotet pågår i Frankrikes dramaturgiska verkstäder. bOmp, säger utgifvaren, allmänheten under en längre följd af år är vittne till en omfångsrik utveckling, som försiggår snart sagdt under hennes egna ögon, skall nödvändigt ett behof uppstå att taga reda på förloppet af denna utveckling, hennes hufvudsakliga moment och de ledande ideer, som gjort och göra sig gällande inom henne. För det ändamålet är detta arbete mycket lämpligt genom sin rikedom på detaljerade upplysningar och fina grundliga omdömen öfver den franska scenens nyaste repertoar och dess skapare. Den ic e minst intressanta sidan af arbetet är framställningen af den franska teaterorganisationen och teaterförhållandena i yttre och praktiskt afseende, hvilken ganska omfattande framställniog upptager arbetets förra hälft, Derefter följer. en karakteristik och indelning af andra kejsardömets drama, hvilket enligt förf:s åsigt icke alls betecknar någon höjdpunkt i dramats utveckling, utan I hela sin fysiognomi företers.medelmåttans uttryck, om det ock i afseende gå sin kulturhistoriska betydelse och frin synpunkten af den dramatiska tekniken onekligen erbjuder betraktaren flera intressanta sidor. Med verkligt nöje läser man förf:s karakteristiker af den nya klassiska skolan, Iecole du bon sens, romantikerne och deras epigoner, demi-monde-dramat, hvars egentliga skapare är Alexander Dumas d. y., den melankoliske sonen till en sangvinisk faders, den nyktraste af alla realister, vidare den sairiska sedemålningen, så tillvida som den företer en sjelfständig sträfvan att, såsom förf. säger, likasom ställa lustspelet på egna fötter, i hvilket afseende Victorien Sardou röjt den största begåfningen af alla nya franska dramaiker, samt slutligen folkskådespelet, farsen och vådevillen, hvars nyaste fas hos fransmännen är den Offenbachska farsen. Den förtjenstfulle förf. slutar sitt arbete med en kortfattad, målande och synnerligen träffande karakteristik a denna konstart,, hvarvid han med sakkännedom och ättvisa uppskattar så väl dess goda sidor som dess elände (5434)