Aftonbladet – 28 oktober 1869, sida 3

En ny ferie-resa. AR Björnstjerne Björnson. L Det norska Nordlanden och Finnmarken äro så föga kända af norrmän utanför dessa provinser och utanför affärsliivet der uppe, att man ej kan begära af danskar och svenskar att de skola känna till dem, Det är emellertid. lika mycket till demsom till norrmännen jag ställer denva uppmaning att göra en ferie-resa dit upp. Men jag bör då strax tillägga, att det naturligtvis ej är de som ej ha tid eller råd att göra mer än en eller ett par längre resor i sitt lif. som jag visar dit, men väl de många som sett kulturländerna i Europa, som ej längta till de stora städerna, utan tvärtom bort derifrån, som ej söka mera förströelse, utan ett par månaders vederqvickelse i en utomordentlig natur. Äfven till dem vänder jag mig som vilja sätta i stånd sitt nervnät och dertill hellre böra välja en stärkande sjöresa än det qvalmiga badlifvet. Visserligen kan man få en liten släng af sjösjuka, eburu sällsyntare om sommaren i det då rådande lugna vädret; men dels är sjösjukan en kelsosam sjukdom, dels är just denra resa den derför minst utsatta som gerna kan finnas, Tyresan går, på korta undantag vär (Jrederen Stat, Hustadviken, Folden, V estfjorden) hela vägen inomskärs. Till och med i stark storm går ånvgbåten dygn efter dygn helt stilia, man rör pe som på sitt kammargolf, endast med den skilnaden att man värer sig af den starka hafsluften och har för ögat den största natur som norden eger. Engelsmännen ha vetat att söka finna rätt på henne; och pu äfven amerikanare, fransmän och bolländare... På hvar lustresande norrman komrtaer tio å tjugu utländvingar. Engelsmännen ha köpt eller arranderat alla de bästa laxfiskena och jagtmarkerna der uppe. Den gamle tyske mälaren Preller, som på sin tid i Nordlanden sökt studier för sina historiska landskap (jag såg nyligen hos hopom en mytologisk scen, som var förlagd till denna natur), sade mig: Den som vill se haf och loft och jord i strid och menniskornas strid med dem alla, han bör resa dit upp En hstfarare önskar måhända ej se det, då han dervid lätt sjelf kunde råka illa ut, men framför dessa fjellformer och med de kommentarier som naturen ju alltid skall dra försorg om att han ej saknar, kan han ana det och af folk på stället få fullt. besked. Jag vämner detta, emedan nordändningens berättelse från hans natur och hans lif hör till det bästa från min resa. Hans fantssi är uppfostrad af fara och ensamhet och är slägt med naturen. En tysk verldsresande, Alexander von Zieger, var, jag måste till mir, blygsel bekänna let, den förste som väckte min lust att se lessa trakter. Han nämnde tre ställen i verlden gom han, hvart i sitt slag, kallade JP, största han sett, och deribland voro Nordlanden och Finmarken. å Resen dit upp bör helst ställas så, att man antingen på uppeller nedfärden reser landvägen från eller till Namsos. Måhända är det bäst att dela vägen sålunda på uppresan landvägen till Trondhjem, och på nedresan landvägen från Namsos till Trondhjem, och derifrån med ångbåt längs kusten till de romsdalska städerna (bland dem det vaekra Molde) och vidare längs Bergenskusten, der man i Bergen åter kan göra en rast till tördel för Hardangerfjorden eller andra af de många fjordar som befaras af mindre ångbåtar från Bergen. Nordlanden måste man i alla händelser ha hunnit i slutet af Juni eller början af Juli för midnattssolens skull. Man ser henne med full effekt äfven senare, men då Jängre i norr och endast på höga eller fria ställen. Resan dit synes mig vara mycket dyr.