Aftonbladet – 28 oktober 1869, sida 3

E alla fall, Philip, fortfor brodren vänligt, låt hvarken mohr eller ond ande-komma mellan oss båda, medan vi vänta på den der kärleken, som skall befria oss. Låt mig behålla min tre på hvad den hederlige fogdens döttrar berättade mig i Lucon, ochkom ihåg att jag gerna skulle gifva mitt lif för att befria dig, men jag kan ej gifva min tro., Philip böjde sitt hufvud, men teg, Han var af alltför envis natur, för att yttra något eftergifvande eller ens vänligt ord till svar på detta, men ban satt tyst och grubbande i ungefär fem minuter, ropade sedan på Humfrey, och i sista ögonblic et, just som de -unga stegen hördes i trappan, vände han sig hastigt till brodern och sade: Du har åtminstone rätt i ett, Berry. Hända hvad som helst, må förr den lede fienlen gerna fara af med både besvärjaren och segerpojken, än jag någonsin mer skall vara ippstudsig mot dig. Men jag skulle dock ioska att du sett honom, u skulle funnit utt ban talade sannt. Och medan Berenger i sitt fängelse, med ampskenet fallande på hans höga bleka pania, stod framför sina båda olyckskamrater, wu andäktiga åhörare, och läste psalmistens rd: sö cJag hafver hatat alla dem, som hålla sig ill fåtänglig vidskepelse och hafver satt min it till Herren: Jag vill vara glad och fröjlas af Din nåd, ty Du hafver sett till mina vedervärdigheter och kändt min själ i ye san, och medan Berenger tänkte att här var det orakel, hvars svar han ville sätta ro till — stod Diane de Selinville i det kaoinett, der framtidens hemlighet skulle afslöjas. : Der stod hon, den sköna hofdamen; hen1eg spetsbufva (af Maria Stuartska möntret) utgjorde en passandv infattving till den