Jag kunde icke tvifia. Just för att pröfva honom frågade jag efter mitt hem. Gossen såg, pekade och pratade sin rotvälska. Italienaren sade att han talade om ett ståtligt slott, bland gröna fält och kullar, en stor, fetlagd riddare — det var hans ord — stod i dörren med ett ölstop i handen. Ack, min käre, hulde fader, hvarföre kunde jag icke också se honom? Men hvem kunde misstaga sig på beskrifningen. af honom och af slottet? Och talade han om framtiden, såväl som om det förflutina? frågade Diane. Ja, ja, jan, sade Philip, ännu mera upprörd, Min grefvinna, derom måste ni sjelf spörja. Det var icke förskräckande? sade hon och steg upp. O, nej; och Philip blef mörkröd och stamnade: icke förskräckligt. Men — men jag får icke säga mera. Utom god natt, sade Berenger och reste sig. Se våra gensdarmer ha en lång stund sett ut som om de tyckte, att vi alltför länge pröfvade deras tålamod. Det är en timma senare än vanligt. Om det är er önskan att rådfråga denna remlighetsfulla person, nu sedan m hört er oroders mening, min bästa baron,, sade chevaliern, skulle väl gensdarmerna ännu en stund kunna svälja sin otålighet. Mycken tack, sade Berenger, men jag ir icke hågad derför, och han gaf det vaniga tecknet åt gensdarmerna, som under måliderna alltid vofo posterade innanför salslörren. Det skulle kunra gifva dig Ingn,, sade Philip halfhögt och tveksamt. Och dock... lock. . 2 (Forts.)