hos dessa högre eller e damer af demimonden. Men den stora publiken uppfattade icke på afstånd denna rent menskliga afsigt, utan gaf åt dessa femmes honnätes, till skilnad från de andra, det betecknande namnet cocodettes. Kyrassier-öfverstens fru gälde således, med rätt eller orätt, för en eocodette. Nu hör det till stilen hos unge män i dessa kretsar, att med damer af synnerligt renommå i cocodettismen underhålla vissa små mer eller mindre platoniska förhållanden, hvilka framför allt gå ut på en ifrig brefvexling, i hvilken, hvad angår språket, man betydligt aflägsnar sig från det af madame de Sevign gifna mönstret. Ingenting kan sätta en ung Gandin eller, såsom man nu för tiden, med afseende på dessa damer, kallar bonom: en cocodes, så högt i hans vänners aktning som när han, sittande i ett hörn på Jockey-, Mirlitoneller Bebeklubben, vecklar upp en doftande biljett och genom den gerna visade utanskriften antyder att han med fru de P., fru de G. eller någon annan af damerna en vogue underhåller en förtrolig brefvexling. Mycket ofta vända sig dessa damer till den legantå herrverlden skriftligen och då alltid under den aktningsvärda förevändningen att änhålla om penningunderstöd för en välgörenbetsinrättning, ty kärleken till nästan brukar spela en stor roll i detta slags brefvexling. Den dame, om hvilken vi tala, måste vi namngifva, ty hennes namn är i allas mun: (grefvinnan Beaumont. Hon tillhör en af Frankrikes förnämsta familjer. Äfven bon hade tre eller fyra kavaljerer, som brukade skrifva till henne rörande vissa välgörenhetssaker, men den unga frun gjorde upp räkningen utan kammarjungfrun när hon samlade alla de olika, i en framtid sannolikt högst värdefulla, autograferna. Zerlina hade blott ett enkelt, borgerligt förstånd och vädrade i autografsamlingen saker, hvilka, såsom hon trodde, gåfvo henne rättighet att taga sig vissa näsvisa friheter gentemot sin matmoder. Grefvinnan böjde sig icke alltid under Hymens ok, under sin kammarjungfrus alldeles icke. Denna blef en vacker dag afskedad, hvarefter hon gick raka vägen till öfverste Beaumont och fästade hans uppmärksamhet på ett visst lådfack i hans makas sekretär. Liksom alltid i dylika saker föll rådet i god jord och grefven, som föregaf sig leta efter en nyckel, sökte och fann snart sin frus autografsamling. Hans förvåning var icke ringa när han der fann blomman af fransk och utländsk adelrepresenterad. Hans uppmärksamhet blef vidare fästad på en serie skrifvelser, som flutit ur den 23årige vicomte -Hallez-Claparedes penna. Ett af dessa bref förekom honom särskildt märkvärdigt derföre, att den unge brefskrifvaren deri förklarade att han ville lägga för grefvinnans fötter (det var naturligtvis fråga om ett barmhertighetsverk) allt hvad kon begärde af honom, dock på det vilkor, att när ban: kom hvarken gendarmen, eller scicisbeen eller fårhufvudet skulle vara närvarande.. Kuriöst nog blef denna smakfulla fras inen hemligbet och jockeyklubben, åtminstone det örn som kallas Camp de Chalons derför att endast officerare sitta der, var enhälligt af den åsigten, att, äfven utan att veta på hvem det der ordet fårbufvud direkt passade in, en så figurrik stil blott. med. värjan i hand kunde dechiffreras. Också dröjde det icke länge förrän grefve Beaumont utmanade den unge vicomten och nu ligger han med en värjstöt genom lungan så illa deran, att man tviflar på att han kommer sig. Å Men detta var blott förspelet.. I grefvinnans samlingar hade också påträffats skrifvelser, som voro underskrifna af en man, hvilken bär ett af våra mest diplomatiskt-ryktbara namn. Det var kanske ett slugt schackdrag af det österrikiska statskansliet, att det just till hofvet i Tuilerierna skickade såsom ambassadör en man som kunde göra anspråk på att i viss mening gälla för en Antinous; diplomat är han som bekant bott till namnet.: Nu hade grefve Beaumont svurit: Atila her rarne i brefsamlingen skola få göra bekantskap med min värja., och så blef ambassadören, just när han, långt från Paris, som bäst gick djupt mediterande öfver detta års rika vinskörd på Johannisberg, öfverraskad af en vidräkning som ej kunde afgöras af någon annan domare än värjan. Man försäkrar att i diplomatiskt hänseende gjordesallt för att i godo uppgöra räkningen, men grefve Beaumont var af mer ån ett skäl obeveklig. Man kan vänta sig att inom kort få höra omtalas ett par tre andra dueller följa på de begge första och det är ganska sannolikt, att dessa mer eller mindre blodiga uppträden i anledning af våra cocodetters samlingsbegär skola, för Ed tid åtminstone, upphöra, så att till och med dueller, visserligen blott undantagsvis, kunna uträtta något godt. (Efter ett Parisbret till Köln. Ztg.) I om RN hg RN rn RAID FST RR RESET a EYES