rengers panna, hvilket numera var hans enda sätt att rodna. Men han märkte genast att chevaliern var högst angelägen att han skulle rådfråga spåmannen och blef dertöre så mycket fastare i sitt beslut att ej låta locka sig i SDaran. Jag tror bestämdt, sade grefvinnan, i sjelfva verket alldeles på allvar, men med låtsad munterhet, att en liten synd är berättigad när det gäller ett stort mål. För min del, skulle jag icke tveka länge innan jag försökte få reda på huru snart konungen skall blifva mildare stämd mot vår käre kusin här? Detta, min fruw, sade Berenger torrt och allvarligt som förut, är troligen bättre kändt af andra persöner än denne kringvandrande grekiske pojke. Nu hördes Philip med hastiga steg återkomma. Han var blek och såg ganska upprörd ut, så att grefvinnan uppgaf ett lätt rop, och sade: Ack! är det då så rysligt? Nej, nej, min frw, sade Philip med en värma och tillförsigt, som han aldrig förr visat. På min ära — det är alls ingenting som förskräcker en. Man ser icke annat än italienaren och gossen. Denne ser i ett kärl, som innehåller någon svart vätska, och ser — ser der allt hvad man vill hafva uppenbaradt. I NRA Ni tror således? sade grefvinnan. Det kan icke vara bedrägeri,, svarade Philip; han sade mig allting, Mitteget hem, min faders hus, visade sig för den underlige, svarte pojkens öga, då jag, — jag, sonvskulle velat gifva en verld för att få se det, ej kunde förnimma annat än att lampan spegjade sig i den mörka vätskan. Huru vet du att det var din faders hus? frågade Berenger.