Aftonbladet – 26 oktober 1869, sida 3

I Sande, Den Girtge, komedi i fem okter af Moligre. Detta storartade arbete, som i hvarje hänseende tillhör mästarens förnämsta period, är förtattadt samma år som cAmphitryon och aGeorges Dandin,, 1668, och gafs den 9 Sept. detta år för första gången å teatern i Palais Royal. Hos oss har det enligt fyra särskilda öfversättnipgar tid efter annan gått öfver åtskilliga scener tillsammans mer än femtio gånger, tilldess det i går afton efter sju års hvila återupptogs å. Dramatiska teatern, gifvet och mottaget på ett sätt som gör antagligt att det nu för en längre tid kommer att rotfästa sig i repertoiren. Såsom den mest naturvidriga bland alla lidelser, hvilka det är en konstnär möjligt och tillåtet att skildra, är girigheten på samma gång den hemskaste och den löjligaste. Ur den förra synpunkten känna vi ingen annan fullständig framställning af ämnet än Balzacs Grandet, ty hos Shakespeares Schylock är girigheten uuderordnad hatet; hvaremot det komiska i detta stoff ofta beharidlats af dramaturger och romantörfattare allt sedan Plauti tid och omsider af Moliöre vunnit en skildring, som hvarken förr eller senare uppnåtts vare sig i styrka eller omfattning. Att Moliere valde denna syspunkt låg i hans natur, och de anmärkningar, som derför riktades mot honom af samtida, hafva längesedan nedtystats af en mera djupgående och opartisk kritik. De voro så mycket mindre grundade, som skalden utan gensägelse äfven gjort rättvisa åt ämnets allvarliga sida, och sålunda genom uppfattning och utförande af det hela tillfredsställt såväl komediens allmänna som sedekomediens speciella fordringar. Att hvarje lidelse, dä uch blifvit allenaherrskande öfver en menniskoande, uv. må nu aldrig så besatt förvrida sitt offer, äfven är motsatsen af komisk, kunde ej undgå Molieres skarpa blick, och i den fruktansvärda teckningen af den -giriges ångest och förtviflan då han förlorat sin skatt har författaren genom ett enda mästardrag förlänat Harpagons karakter en poetiskt gripande kraft, hvarförutan den hvarken blifvit sann eller allmängiltig och typisk såsom den nu är i sin genre för alla tider. Kring denna bhufvudperson af första rangen äro grupperade en mängd bifigurer, som hvar för sig förträffligt skizzerats dels för att belysa styckets hjelte, dels för att samverka i en intrig, som i sin helhet visserligen, enligt nutidens betraktelsesätt, lemnar mycket att önska, men är rik på pikanta situationer, bland hvilka de mest rent komiska äro af synnerligen framstående värde. Så t. ex. Valeres bryderi då han valts till skiljedomare mellan den girige och hans dotter, så äfven den förslagna Frosines bemödanden att smickra sig till en douceur af Harpagon, och, allra bäst kaånhända, den stackars kuskens medlande mellan denne och hans son Cleante. Hvad språket angår åtnjuter PAvare anseende af att vara Molieres bästa arbete i obunden form. NM Det är emellertid på utförandet af titelrollen som styckets framgång beror och genom hr Knut Almlöfs uppträdande deri i gär tro vi att denna med ens blef betryggad. Den utmärkte komikern visade sig derigenom vuxen en af de svåraste uppgifter hans genre företer och beredde med roilen i sin helhet och framför allt med den stora monologen auditoriet en sällspordt rikhaltig och fulländad konstnjutning. De många resurser, som artisten från och med sin första scen anlitade, kunde förefalla som ett slags slöseri, men blefvo endast vittnesbörd om en snart sagdt outtömlig rikedom, då en ständig stegring företeddes och konstnärens styrka i det egentliga kraftmomentet tycktes likasom mångdubblad, trots de föregående an? strängningarna och dem somåterstodo. Mycket kunde sägas om mimikens tusentals nyanser, hållningens och åtbördernas ständiga konseqvens och det helas förträffliga sammanslutning af någonting löjligt och likväl öfverlägset — men vi lemna helst åt en hvar att sjelf bedöma allt detta, med varning att ej försumma en högtid af komiskt mästerskap. Hr Almlöf hyllades med stormande bifall och efter monologen med dubbel inropning. De medspelande artisterna utmärkte sig i mån af uppgifternas värde. Fru Almlöf, såsom den intriganta Frosine, sekunderade m-—7 mycken förtjenst hr Almlöfs Harpagon iden qvicka scen de hafva gemensamt, och hade äfven lyckats utdana en typ af rollen i dess helhet. Hr Fredrikson återgaf Cleante med liflighet och elegans och hr Lagerqvist framstälde med god mimik och maskering kuskenkockens enfald och feghet. Äfven om hr Kinmanssons Valere är intet annat än godt att säga, blott hans deklamation i de första scenerna blefve något mindre gravitetisk. De båda älskarinnorna (fröknarne Nerman och Dahlqvist) torde böra beflita sig om något mör af den särskilda hållning och ton som