Aftonbladet – 26 oktober 1869, sida 2

Ah, hvar är det? Berenger kunde ej athålla sig från denna fråga. Min herre,, svarade krämaren, som jag nyss sade de högborna herrarne och damerna, den ande som sprider ljus öfver framtidens dunkla spegel behöfver åkallas. Innan gossen kan besvara herr baronens frågor behöfver både han och jag tid och ensamhet. Om herr chevaliern vill låta oss få ett obegagnadt rum, skall det blifva svar på alla de frågor öfver hvilka anden vill sprida ljus. Och huru kan jag veta att ni icke uppkallar djefvulen sjelf för att slå mitt slott i spillror, min vän? sade chevaliern. Eller ändå troligare, att ni icke hela tiden gör gäck af dessa lättrogna ungherrar och damer? Om motsatsen kan ni lätteligen öfvertyga er, sade spåmannen, och stack i hans hand ett slags betyg, på italienska undertecknadt Renato di Milano, drottningens parfymör, hvari ansvarades för hans landsmans, Ercole Stizzitos skicklighet, både i tillagning af parfymerier, balsam och salfvor, såsom ock 1 de hemliga vetenskapernas mysterier. Chevaliern var icke hemma i italienska och hans dotter öfversatte skriften för honom med låg röst och tillade, sedan hon slutat: Jag har haft mycket att göra med Renö af Milano, fader. Jag vet att hans ord är tillförlitligt. Det kan icke vara något ondt i att låta den stackars karlen förevisa sina konster — allt tjenstefolk på slottet skall vilja offra hvad som helst för att få veta sitt framtida öde. — Jag måste först tala med karlen, dotter, sade chevaliern. Han måste bevisa mig att han ej förehar något olagligt, som kunde skaffa oss kyrkans vrede på halsen. (Forts,)