Aftonbladet – 26 oktober 1869, sida 2

till utseendet åtminstone stodo på god fot till hvarandra, den ene som värd, den andre, som gäst; och mot ett fruniimmer kunde han icke vara ohöflig och frånstötande. Således, när slägtingarne träffades, skulle ingen kunnat se att den ene var fånge och de båda andra hans fångvaktåre. En dag, mot slutet af Augusti, då grefvinnan med sin uppvaktning superade på slottet klockan sex, ty så tidigt intog man aftonmåltider, kom en tjenare med bud att en italiensk krämare begärde få förevisa sina varor. Detta tilläts med största nöje, ty dylika kringvandrande köpmän voro alltid välkomna på en tid, då resor för att sjelf skaffa sig sina förnödenheter nästan icke kunde komma i fråga. Denne var en vacker olivbrun italienare, åtföljd af en liten gosse med nästan morisk ansigtsfärg, och inom några ögonblick voro bänkar och bord betäckta af tyger, parfymerade handskar, sammetsmasker och dylikt. Handeln var snart också igång, med de dervid alltid oundgängliga öfverläggni. garne och prutandet med köpmannen. Berenger, som skyndat förse sig och Philip med en hel mängd i deras knappa klädförråd felande saker, tyckte sig bestämdt förut hafva sett krämaren och undrade om det kunde vara densamma, som han sett vid Montjipeau, ehuru någon olikhet i hår och skägg samt klädedrägt kom honom att tvifla. Parfymer? Ja, högborna fru, jag har ett stort förråd af parfymer af ambra och viololja, och den turkiska essence, som utdrages ur rosor; ja, och den finaste spiritus af Venusmyrten, den hemlighet som de romerska damerna kände och hvarigenom de unde förskaffa sig evig skönhet och allas kärlek — ehuru sannerligen madame icke behötver någon sådan essence. Den naturen skänkt henne