Aftonbladet – 26 oktober 1869, sida 2

eller vid någon olycklig herdinnas klagan öfver hennes gynnade rivals företräden. En dag hade till fängelset blifvit sändt en utmärkt prydligt arbetad, doftande elfenbensask, åtföljd af ett försegladt bref på vers, innehållande en rörande beskrifning på huruledes Korydon hade blifvit grymt söndersliten af lejon, då han ville bortföra Sylvia från hennes grotta, men Sylvia blifvit honom frånryckt och dödad, och huru han fortfor att klaga öfver förlusten af henne, föraktande Daphnes älskogsklagan. Och Daphne hade dock så länge älskat honom och sörjt öfver bristen på genkärlek, och allt medan hon vaktade sin hjord, hade hon låtit berg och skogar, floder och källor genljuda at sina suckar och sin klagan, och hon hade vandrat genom dalar och bland kullar och samlat örter, hvarmed hon tillagat en balsam, som kunde utplåna ärren efter lejonens klor, så att han åter kunde vandra i dalen med de rosenröda kinder och guldglänsande lockar, som en gång uppväckte afund hos sjelfva dagens gud. Berenger brast i det hjertligaste skratt ötver den praktiska delen af detta poetiska opus, och skrattade ännu mera, då Philip såg mycket stött ut öfver hans munterhet. Philip, som skulle varit den förste att hos hvarje annan Daphne finna detta uppförande högst löjligt, tyckte nu att det var ett passande, behagligt skämt, och, ansåg det mycket ovänligt af brodren att icke ens försöka örtbalsamen, utan i stället förklara att han mycket hellre bar sina ärr för Eustacies skull, äv förskaffade sig en fin kind för att behaga Diane. Men Berengers naturliga artighet och godhet stod honom icke så litet i vägen. Han kunde ej låta bli att vara vördnadsfall och uppmärksam mot den gamle riddaren, då de,