jhonom in att tro det hela. Dessutom visste jhan att Eustacie ej varit i staden då der belägrades. Chevaliern trodde verkligen mannens berättelse så till vida, som han var öfvertygad om att Eustacie var död, och han ansåg Berengers ord som verkan af hans begär att hålla sig fast vid ett, om än aldrig så litet förhoppningarnes halmstrå. I hans ögon voro detaljerna, såsom att han sett Eustacie och att huset var i grund nedbrunnet, blott förskönande, kanske osanna påhitt, men som ej förringade sanningen af sjelfva hufvudfakfum. Men han sade blott: Godt, min vän, vi skola ej tala derom nu, medan det sorgliga intrycket af denna berättelse ännu fortlefver hos er. Jag tackar er, min herre; men den smärtar roig alls icke, ty jag tror ej derpå; derföre är det omöjligt för mig att antaga ert förslag, äfven om jag kunde försaka min tro och mina slägtingar i England. Ni minnes äl, min herre, att jag i Paris gaf er samma svar, då jag ej hade minsta hopp om att min hustru lefde. aSannt, min högt äiskade kusin, men jag fruktar att tiden skall bevisa er: att denna beständighet icke är på sin plats. Ni skall få tillräcklig betänketid och när vi en gång bevisat er att min stackars brorsdotter icke längre kan glädjas åt er trohet, och när ni blitvit mera hemmastadd i vår kyrkas läror — gitve Gud att omvändelsen då icke kommer för sent.Jag har den äran att taga afsked af eder. Ett ögonblick änvu, min herre. Talas det i detta svar då alls icke om min bro der. Icke ett ord, kusin. Som jag sade er, ert land har nu icke mera någon gesandt vid vårt hof; men naturligtvis blifver han fri på samma gång, som ni.n