sons knektar, som var med vid stormninger och hade fått stränga befallningar att uppsöka och rädda henne. Gifve Gud att det återstode det minsta hopp! År mannen här? Kan jag få se honom sade Berenger hastigt. Han efterskickades genast; det var en af stallbetjeningen, en groflemmad karl, med soldatlik hållning, som utan minsta svårigheter berättade att herr Nid-de-Merle befallt sitt eget folk anstränga alla krafter för att uppnå enkan Laurents hus och försäkra sig om den förnäma damen der. De hade också sökt komma dit genast, men hade tagit miste om vägen och mött åtskilliga hinder, och då de kommo fram stod det redan i lågor. Han hade ett ögonblick sett fröken Nid-de-Merle, som han väl kände till utseendet, stå vid ett fönster i öfre våningen, hållande ett barn i sina armar. Han ropade henne vid namn och ville sända någon efter en stege, men då hon igenkände Ribaumontska gerna, vände hon sig om och störtade med sitt barn i lågorna. Men Nid-de-Merle blef ursinnig då han fick höra det, och de hade ökt efter liken i ruinerna; men bah! der var allting så brändt som i en kalkugn, ingenting fanns — allt var grus och aska. clcke en spillra qvar ? sade Besenger. aIcke ett hörn af tak eller vägg. alIcke så mycket trä, som ri kunde koka ett ägg vid. Jag är redo att aflägga ed på hostian, för att bevisa sanningen af mina ord. aDet behöfs. icke, sade Berenger. aJag har sjelf varit på platsen. Detta var allt hvad jag önskade fråga. Chevaliern ville fatta hans hand, beklaga och trösta honom, men han drog sig tillbaka, upprepade att han sett enkan Laurents bostad och att han fann en del af mannens historia så förfalskad, att det ej kunde falla