dagligen hålla en kort bönestund tillsammans med sina båda fängelsekamrater. Vidare föreslog han att Philip skulle hvarje dag tillbringa en timma med studium af den latinska bibeln. Philip hade alls ingen lust att uppgifva sin kära vana att stå och stirra ned i vallgrafven, och då Berenger förestälde honom nödvändigheten af att vara beredd på ett troligen kommande anfall på deras tro, svarade han: Jag är fullkomligt beredd: jag ämnar icke höra på ett enda ord af hvad de säga. Emellertid gaf han med sig i detta fall. Men då Berenger ville att att han skulle förbättra sin kännedom af latinska språket genom att studera Sidneys Virgilias, blef han vida mer motspänstig. Här borde han åtminstone kunna undslippa både läsning och guvernör, och fångenskap och latin på en gång syntes honom verkligen vara för mycket. Deremot antog han med glädje Berengers anbud att undervisa honom i fäktkonsten, hvilken han sjelf lärt under sitt vistande i Paris; ehevaliern gjotde inga svårigheter då de begärde låna floretter, och den liila fängelsegärden blef platsen för mången ridderlig dust, såväl som för lekar och öfningar. Mera stillsamma sådana stodo också till deras tjenst, såsom schackspel, tärningar, gulltafvel och äfven kort, men Philip afskydde dem och de spelades endast någon regnig afton af Bereoger och chevaliern, Det var tydligen icke den gamle herrns mening att på något sätt plåga eller illa behandla dem. . Han yrkade ofta på att få taga dem med sig ut på ridturer i trakten, ehuru alltid åtföljda af fyra gensdarmer med laddade muskedunder, så att hvarje försök fill flykt eller samtal med bönderna omöjliggjordes. Dessa utfärder voro begge de unga männen förhatliga, men Berenger visste att så många tråkiga timmar sålunda gledo un